BO KASPERS HELT LYSANDE JAZZPOP-BRYGD

Oj, vad jag tycker om det här. Bo Kaspers Orkester i allmänhet och den här skivan - "I Centrum" (Columbia CD) i synnerhet. Jag gillar deras mjuka, underfundiga, musikaliskt sofistikerade jazzpop. De gör fina sånger med utmärkta melodier. De har kluriga texter som rymmer mer djup än vad man kanske först anar. 

De är fyra drivna musiker som dessutom omger sig med lysande gäst-musiker. Och allt presenteras i arrangemang som alltid har någon finess och rikhaltiga referenser till både pop- och jazzhistorien. Till just den musik som jag har växt upp med.

Visst kan man dra paralleller till Hansson De Wolfe United på 1980-talet. Både de och Bo Kaspers var / är särlingar i sina tidsklimat. Men där Hansson ibland kunde dra åt det lite kyliga, har BKO istället en lekfull, musikantisk sida. När Eva och jag Bo Kaspers på Cirkus i mars 2014 var det en makalös spelglädje.

"I Centrum" inleds direkt med en stensäker hitlåt. "Allt ljus på mig" börjar med ett elpiano och en soulfunkig rytm. Bo Kasper Sundströms textrader accentueras av snyggt kommenterande stråkar. Det är med kärleksfulla hälsningar till den tidiga 70-talssoul som Curtis Mayfield, Isaac Hayes och Marvin Gaye skapade.Och de gör det till något helt eget. Något "svenskt" om man så vill. Eller "norrländskt".

Snart följer ett "Undantag". En fin sång i afro-kubansk stil. Den blev en välförtjänt hit. "Jag är ett virus i din statistik / en bil som irrar hit och dit...." Bo Sundström metaforer är verkligen utöver det vanliga. "Vissa har det" är en likadan läcker soulfunk-låt som inledningen. Med smakfull wahwah-gitarr och en spetsig, förförisk rytm à la sängkammarsoul. Men texten säger något annat. "Vissa har det / inte jag..."

"En jävel vid mitt öra" har en svängigt jazzig 6/8-delsrytm. Och här blommar underbare gästmusikern Per "Texas" Johansson ut i det mest mustiga tenorsaxsolo. Jazzfaktorn är hög hos Bo Kaspers, även om det är sångerna som är stommen. I "Finnas bättre till" ekar det av tidigt, amerikanskt 1950-tal. Cool jazz. Gil Evans subtila blåsarrangeman till Miles Davis och Tuba-bandet. Kvartetten med Gerry Mulligan och Chet Baker. Liksom Lars Gullin och hans folklore-lika saxslingor.

I "Bröllopsresan" anar vi Jan Johansson och hans svenska 60-tal. Och i redan nämnda "Vissa har det" smyger ett brett blås-arr in som faktiskt får mig att assoiciera till mina gamla älskade favoriter Blood, Sweat & Tears, och deras inspelningar från åren runt 1970.

Alla dessa kärleksfulla färgsättningar och referenser - mer eller mindre medvetna. Hela min barndom och uppväxt finns här. Och allt utmejslat i Bo Kaspers Orkesters melankoliska och varma låtar. Det här är en av mina svenska favoritskivor över huvud taget. Allt Bo Kaspers har gjort är bra, men tätheten kan variera något. "I Centrum" och här i spalten tidigare nämnda "Amerika" (från 1996) är i mitt tycke deras främsta. På dem får jazzkryddorna flöda fritt.

Betyg: *****