MOZART - ATT PLOCKA UR

Här kommer vi till en sådan trivialt klingande skiva igen. "Best of" och så något tonsättarnamn. Inte många poäng i korrekta kulturvärlden. Här begås döddsynden att bryta upp organiska verk och plocka ut lösryckta satser.

Det kan faktiskt ha sina poänger. Om man nu inte i första skedet greppar hela hornkonserter, stråkkvartetter och operor så kan det här vara en utmärkt, varierad provkarta på en tonsättares STIL.

"The Best of Mozart" (Naxos saml.CD 1997) ger just denna sköna blandning. Sats 1 ur "Eine kleine Nachtmusik" förstås. Nödvändiga symfonisatser. Lite från olika solokonserter. Tyvärr inget från opera. Inte ens en uvertyr. Snålt. Och det jag lockades mest av, "Rondo à la Turca" ur Pianosonat nr 11, spelas distinkt men väl hårt och kantigt av Jeño Jandó.

Betyg: ***

MOZARTS BÄSTA SYMFONIER

Först - Mozart är inte min absolute favorit-kompositör. Det är väl som att svära i kyrkan. Allting är ju intelligent och genom-musikaliskt och fläckfritt. Men det är väl just det. Inga fläckar alls, bara genialt. Också är det fenomenet underbarn som är jobbigt att ta.

Nå, nog snackat om det. Här är Mozarts tre bästa symfonier enligt mig. "Jupiter" (Symfoni nr 41) - så klar, så stark, så helande. Skriven i ren C-dur fast Mozart mådde pest och höll på att dö.

Den fina nr 40 i g-moll. Och så "Haffner", min favorit av dessa (nr 35, D-dur). Allt komponerat på 1780-talet, då Mozart var speedad av kreativitet. Alla tre i klockrena tolkningar av Karl Böhm och Wiener Philharmoniker. Inspelningar från 1976 resp 1980. Denna CD-utgåva på Deutsche Grammophone 2004. Jag faller pladask!

Betyg: *****

NAXOS GER SMAKPROV

Den här typen av utgåvor har en trivial prägel. En julhandels reklam för skivmärket Naxos. Och även Naxos hade jag länge fördomar mot. Var det inte mest B-inspelningar av väldigt konventionella urval av mainstream klassiska verk till lågpris?

Mnjaee, riktigt så enkel är det faktiskt inte. Naxos kan lysa till riktigt bra ibland. Och just den här typen av traditionella urval är märket riktigt bra på. Men "20 klassiska favoriter" (Naxos saml.CD 2007) är naturligtvis ingen stor skiva. Här finns inte ens uppgifter om vem/vilka som spelar. Något som sänker trovärdigheter rejält.

Tjugo lättlyssnade klassiker från barock till senromantik, med slagsida åt 1700-talet. Bach, Händel, Vivaldi, Haydn osv. Öppningssatsen ur Romans tråkiga "Drottningholmsmusik". Glucks vackra "Dans på de saligas ängder" är konstigt nog i en naken version för bara flöjt och harpa. Och en sats Saties Gymnopèdie är orkesterad. Det är väl onödigt. Men samtidigt - här finns kitt att plocka ur.

Betyg: **

VIVALDI - ÅRSTIDERNA

Det gällde att komma förbi den söndertjatade första satsen ur "Våren", som för mig fått något väldigt trivialt och konventionellt över sig. Först därefter kunde jag på allvar öppna mig för Antonio Vivaldi (1678-1741) och hans violinkonsertcykel "De fyra årstiderna" (1720-talet), som damp ner i brevlådan för några år sedan, som smakprov på DN:s CD-serie med de stora klassiska standardverken, i en samlingsutgåva från Deutsche Grammophone (annat omslag än här).

Originalutgåvan var denna. En engelsk tolkning med Trevor Pinncock, The English Concort och med Simon Standage som violinsolist (Archiv Produktion 1982). Det är en underbar inspelning. Här virvlar, porlar, kvittrar och mullrar det, som det ska göra, om Vivaldis målande programmusik (långt innan någon började prata om programmusik). Själv fastnar jag gärna för det bedrägliga lugnet i andra satsen av "Sommaren", eller de hotfulla ovädersmolnen bakom finalen i "Hösten".

Betyg: ****

GLENN GOULD SPELAR BACH

Glenn Gould - Johann Sebastian Bach : "Goldberg-variationerna" för piano  (Columbia/Sony 1981).

Vad säger man? Vad finns att tillägga? Detta är en av världens mest kända skivinspelningar av seriös musik. En klassisk skiva i dubbel bemärkelse. Kanadensiske mästerpianisten Glenn Gould (1932-1982) var ett geni och en knepig excentriker. Konsertpianist till att börja med, men slutade spela inför publik pga sin beryktade självkritik. Han var aldrig nöjd.

Men han koncentrerade sig på skivinspelningar och gjorde två kompletta av Bachs "Goldbergvariationer" från 1741. Den första från 1955 blev hans väldiga genombrott. Den andra - denna - från 1981 från året innan han dog. Han börjar och slutar med Bach. Symptomatiskt för en maestro som spelar det svåra så att det låter så lekande, obekymrat lätt.

Att det inte blir en femma är bara mitt eget fel. Jag har ännu inte satt mig en i helheten av 30 små satser. Tar dem hellre som läckra småportioner.

Betyg: ****

THE NAXOS BACH ALBUM

Jag hade länge fördomar mot skivmärket Naxos. Det har jag inte längre. Trodde Naxos var ett väl marknadsfört lågprismärke med sämre inspelningar. Så enkelt är det inte. Och mina fördomar kom på skam.

Mindre kända artister, visst. Men utan skydd av stjärnstatus kan här finnas fullödiga inspelningar som får träda fram i ljuset. Som denna samlings-CD med Bach till exempel. "The Naxos Bach Album" med diverse artister (Naxos 2010). Om vi bortser från mångas finsmakares förakt för samlingsalbum överhuvudtaget, så kan vi gå vidare.

Här är den underbara blandningen, mellan ensemble och solo, instrumentalt och vokalt. Satser ur orkestersviter och Brandenburgkonserter. Satser ur cellosvit och "Das Wohltemperierte Klavier". Liksom satser ur de stora oratorierna och passionsverken. Populärt hållet, javisst. Men jag köper hela konceptet rakt av. Det är en utmärkt samling.

Betyg: *****

DE RÄTTA BACH-TOLKNINGARNA - MED RICHTER

Jag hade länge fått hålla till godo med en annan inspelning av Johann Sebastian Bach : "Brandenburg-konserter nr 1-6" (1721), nämligen med Reinhard Goebel och Musica Antiqua, Köln (Archiv Produktion CD 1987).

Den tolkningen är verkligen inte dålig, men inom mig satt jag frustrerat och jämförde med den vinyl jag köpte i min ungdom, med Karl Richter och Münchener Bach-Orchester, då också utgivna på DG:s statusfulla etikett för äldre musik, Archiv Produktion.

Först nu är jag glad åt att äntligen kunna ta del av denna utgåva (Deutsche Grammophone 3CD 2002), som innehåller samtliga sex Brandenburg-konserter, plus alla fyra Svit för orkester (ca 1721), som börjar med sina rätt likartade, ståtliga uvertyrer, för att sedan ramla vidare i korta satser. Kända är t.ex. virtuosa flöjtsolot Badinerie ur Svit nr 2, och meditativa Air ur svit nr 3. Den sistnämnda får min enda reservation i sammanhanget. VÄL långsam, eterisk, utan de hörbara basmarkeringarna.

Annars är dessa tolkningarna så ypperliga. Karl Richter håller stramt i tyglarna, men låter istället musikens inre skönhet få blomma ut ordentligt. Med på köpet får man också en trippelkonsert för flöjt, violin och cembalo i a-moll (1730-talet) som är alldeles bedårande. Inspelningarna med Richter och Münchener Bach-orkester (med solister) är gjorda 1961, 1968 resp 1981.

Betyg: ****

PRAETORIUS IGEN - NYARE

Det var när jag letade efter Collegium Terpsichore jag hittade den här. En nyare inspelning med tolkningar av samme Michael Praetorius, liknande urval danser ur samlingen Terpsichore, publicerad 1612. Brittiska renässans-ensemblen Prateorius Consort (under ledning av Christopher Ball). "Dances from Terpsichore" (Regis CD 2007).

Det är samma lediga lekfullhet som gamla Collegium T-skivan. Samma inspirerande förhållningssätt och lika färgrika klangpalett. Det är roligt att jämföra charmiga "Entré - Courante" som finns med på båda, och bara att njuta av fräcka "Fastnachttanz und Feuernachttanz" som finns här. Är detta egentligen renässans- eller förbarockmusik? Spelar ingen roll. Antik, glad musik som går direkt in i själen.

Betyg: *****

PRAETORIUS MED COLLEGIUM TERSPICHORE

Det finns gott om inspelningar av olika urval ur Michael Praetorius samling av dansmusik Terpsichore, daterad 1612. Jag vet inte varför inte Collegium Terpsichores LP "Tanzmusik der Praetorius-Zeit" (Archiv Produktion 1960) är framlyft som standardverk. Denna helt fenomenala inspelning har en sådan klarhet, sådan omedelbarhet och spelglädje att man bara blir helt lycklig.

Michael Praetorius (1571-1621) är förstås frontad här. Men också de mindre kända samtida tyskarna Erasmus Widmann och Johann Heinrich Schein finns representerade. Collegium Terpsichore, ett femtontal musiker på gambor, lutor, blockflöjter, slagverk och med cembalisten Fritz Neumeyer vid rodret. En ensemble (troligen från Hannover) som jag gärna skulle vilja veta mer om.

Ursprungligen alltså utgiven på Deutsche Grammophones prestigefyllda etikett för gammal musik, Archiv Produktion. När jag efter mycket letande äntligen hittade albumet på CD, visade sig hela ingå i nedan nämnda dubbel-CD:n "Dances from Renaissance" (Deutsche Grammophone 2001). Som också den var svårfångad. Denna fantastiska skiva borde varit värd ett bättre öde.

Betyg: *****

NU BÖRJAR VI OM - TILLBAKA TILL RENÄSSANSEN

Nu tar jag hela historien från början. Tillbaka till gryningen. Vi börjar med denna underbara dubbel-CD, "Dances of the Renaissance", i denna utgåva på Deutsche Grammophone år 2000, och inte alldeles lätthittad. En sammanslagning av de båda original-LP:na "Tanzmusik der Renaissance" med Ulsamer Collegium (Archiv Produktion 1972)  och "Tanzmusik der Praetorius-Zeit" med Collegium Tersichore (Archiv Produktion 1960). Plus kanske ytterligare inspelningar med dessa båda ensembler.

Vi börjar med den förra. Den äldsta musiken. Det är så oerhört lekfull, livsbejakande och ännu ganska enkel dansmusik som tyska Josef Ulsamer och Ulsamer Collegium spelar. Ännu är det långt till barockens intrakata snårskogar och fugor. Här är enkla durmelodier spelade på gigor, gambor, blockflöjter, lutor och sprudlande glatt slagverk.

Tonsättarnamn som Molinaro, Dalza, Holborne och Haussmann är rätt obekanta för mig. John Dowland aningen mer bekant. Men Ulsamer Collegium greppar EPOKEN. Kanske sent 1500-tal, en bit in på 1600-tal. Några av de de absolut äldsta styckena, spelade t.ex. på entonig skalmeja och liten trumma, känns väl mariga. Men de kompenseras av fascinationen med blick in i musikens forntid. Som helhet en varierad och alldeles, alldeles underbar skiva renässansmusik.

Betyg: *****