MILES DAVIS & GIL EVANS

Klassikers klassiker. Det började nog redan runt 1949-50. Unga trumpetlöftet Miles Davis samarbetade med arrangören Gil Evans och var inne på att hitta något nytt. Ett nytt sätt att arrangera blåsare. Som stämmor i en kör. Inte som den då vanliga storbandsjazzen med alla sina klichéer. Miles och Gils första inspelningar är de som senare blivit kända som "The Birth of the Cool".

Men sedan dröjte det några år. Miles var en jazzstjärna och från 1956 blev han ännu mer stjärna, när han fick ett präktigt kontrakt med Columbia (=CBS) och kunde sälja skivor i rekordupplagor.



1957 möttes Miles och Gil Evans stora orkester igen på skivan "Miles Ahead". Och 1958 följde deras tolkning av hela George Gershwins svarta opera "Porgy and Bess" (bilden ovan). Succé! Och en given klassiker, även om den subtila musiken idag kan kännas bitvis sölig i tempot.

1960 så nästa succé, "Sketches of Spain" (bild). Vilket stilfullt omslag! Med stämning av kastanjetter och brännhet, spansk inlandsjord framförs här bl.a. en färgrik improvisation över troget original, adagio-satsen ur Joquim Rodrigos "Concierto de Aranjuez" (ursprungligen för gitarr och orkester). Komponerad 1939 när spanska inbördeskriget var slut.

Det påstås (hörsägen, jag kan inte belägga det) att den annars så lugne Gil Evans senare fick ett vredesutbrott och brände noterna till sina arrangemang. Trots det har en del musiker senare försökt rekonstruera musiken - utifrån gehör.

Miles och Gil Evans fortsatte samarbeta på orkesterskivorna "Someday my Prince will come" (1961) och "Quiet Nights" (1962). Men de är inte lika kända. Alla nämnda album alltså på skivmärket CBS.

THE WATERBOYS - FISHERMAN'S BLUES

Åren runt 1988 var folkrocken stark och i synnerhet med en touch of Irland. Van Morrison gjorde några av sina bästa skivor, U2 var kungar. Runt omkring fanns också punkiga folkslyngelbandet The Pogues med sina roliga dragspelsrykare i snabbt tempo. Där fanns allvarsamma Sinéad O'Connor, spelglada Hothouse Flowers.

Och där fanns inte minst det romantiska folkrockbandet The Waterboys. Ursprungligen skottar men vid denna tid stationerade på Irland. Anförda av rockpoeten Mike Scott som sjöng sina ljusa, färgrika, innerliga sånger och spelade mandolin. På "Fisherman's Blues" (Ensign 1988) tar de steget fullt ut med en palett av fioler, folkmusikslingor, en melodisk innerlighet och ett energiskt driv.

Skivan är gruppens mest kända, och ändå inte lika bra som den följande, "Room to Roam" (1990). För den skivan är en klar källbäck av ren lycka, en skiva att ta med sig på en öde ö. Men på "Fisherman's Blues" är man på god väg dit.

KONSTUTSTÄLLNINGAR

Vintern har hittills bjudit fantastiska möjligheter att se stor konst i Stockholm. Mest unik och minnesvärd den välmatade "Peredvizjniki - Banbrytare i ryskt måleri" på Nationalmuseum. Den ryska realismen under sent 1800-tal var en skarp reaktion mot tsarväldets påbjudna mytologimålande. Istället målade Ilja Repin (1844-1930) och andra i opinion vardagliga motiv där bönder, pråmdragare, kringresande, soldater på väg till fronten etc, lyftes fram i klassiska kompositioner som gav nerv och liv åt berättelserna.

Att studera Ilja Repins "Pråmdragare vid Volga" (bilden) är som att se HD-TV. Då menar jag att personerna inte bara är en anonym massa ("folket") utan att varje enskilt ansikte lyfts fram. Arbetarna är enskilda individer med egen färg och karaktär. Det är gripande. Detta ryska för-revolutionära måleri har länge varit omtyckt i Ryssland - men nästan okänt i Väst. Samlingen är också generöst utlånad från St Petersburg och Moskva.



På Moderna Museet kunde man samtidigt se en djärvt men sällsynt lyckat ihopsatt trio av impressionister - före och efter impressionismen, så att säga. Brittiske William Turner (1775-1851), vars tidiga romantiska landskapsmålningar upplöstes mot abstrakta fartyg och ånglok i dimma och dis (bilden hans "Begravning till havs", 1842) och förebådade franska impressionismen. Självaste franske mästaren Claude Monet (1840-1926), här mest representerad med sina många näckrosmålningar, och den nutida amerikanen Cy Twombly (1928-2011). Ny för mig och skönt dekorativ med sina sparsamt exploderande roskaskader.

Båda dessa utställningar publikmagneter så man höll på att storkna. Metervis köer i vinterkylan till båda. Synd att klaga på kulturintresset. Samtidigt på Fotografiska som aldrig sparar på pr-krutet: Holländske rockfotografen Anton Corbijn. Inte hans mest intressanta verk denna gången, men heller aldrig ointressant. Här får man se porträtt av Mick Jagger som tant (?) tidigt 70-tal.

Återstår att se: Märklige 1800-talsmålaren Carl Fredrik Hill (1849-1912) i övergripande samling på Valdemarsudde. Och där kommer senare i vår en av mina favoriter: Blåmålaren, sekelskiftesdepparen och homoerotikern Eugéne Jansson (1862-1915), annars mest sedd permanent på Thielska Galleriet. Men denna större utställning på Valdemarsudde något att se fram emot.

TYRA LUNDGREN

Glad åt ny bekanstakp med fantastiska konstnärinnan Tyra Lundgren (1897-1979). Hon gjorde sig mest känd som keramiker. Människoskildringar i folkloristisk anda, inte olik Bror Hjorts. Och rörande fina fågelfigurer i keramik. Men det som tilltalar mig mest är hennes många frodiga självporträtt. Kraftfulla i färg och form, med ett stolt allvar .

Som denna målning från 1921. Omslag på bok, en omfattande konstnärsbiografi skriven av konstvetaren Marika Bogren (Carlssons 2011).