EKEN BORTA

Så är den då väck. Natten till i fredags, ca kl 01 den 25 november, fällde alltså den numera riksbekanta TV-eken, alternativt radioeken, eken på Oxenstiensgatan utanför SVT på Gärdet, Stockholm. Det hade då gått ganska precist en månad sedan första beskedet om fällning, vilket resulterat i en konstant ockupation av trädkramare, flera av dem säkert veteraner sedan almarnas tid 1971.

Det är sorgligt att det blev så. Den 500-åriga eller tusenåriga (ingen vet) eken var en fantastisk skönhet, en silhuett med historiens vingslag som överlevt sekler av kavalleriepoker och modern bebyggelse. Nu är den väck.

Konspirationsteorierna gör gällande att kommunen hittat på allt snacket om ekens sjukdom för att det egentligen handlar om en planerad spårvagnslinje. Almarna i Kungsträdgården står ju kvar friska än idag fast de påstods vara sjuka 1971 när de i själva verket låg i vägen för en tunnelbaneuppgång.

Jag tror faktiskt tiden är en annan nu. 1971 var man ännu inne i 1960-talets rivningsraseri. Jag misstror inte expertisen som säger att tv-eken var sjuk, rutten i rötterna och en fara för trafik och människor. Att i det läget hålla på med utdraget trädkramande känns patetiskt. Att stammen/stubben nu ser frsik ut motsäger inte att rötterna var ruttna.

Men en sorg efter förlusten av evighetssymbolen är det. Man kan konstatera att EKEN väckte oerhört starka känslor. I olika läger. Romantiserade passioner för trädets evighet och överlevnad. Medan andra reagerat aggressivt mot själva kramandet ("bort med ekjäveln") och en hel del ute i landet retat sig på Stockholmsfixeringen i nyhetsrapporteringen. Det finns andra träd som fälls ute i landet, på längre avstånd från nyhetsmediernas redaktionsbord.

Själv tänder jag gärna ett ljus för den försvunna eken. Men accepterar beslutet om fällning.

ELDKVARNS AVENY

Jag är väl sådär-fan av Eldkvarn. Imponeras av dem som band, deras historia, konsekvens och kontinuitet. Deras låtskrivande, arrangemang, produktivitet och kapacitet som grupp. Men kanske inte alltid av Pluras icke-sångröst och förtvivlade rockmyter.

Hur som helst. Kan inte låta bli att gilla omslaget till deras nya album "De Berömdas Aveny" (EMI). Med klara referenser till Beatles "Sgt Pepper" (bilden) och till Bob Dylans "Desolation Row" (titeln). Slitna referenser, jovisst. Men Eldkvarn bär upp dem med självklarhet, pondus och självdistans. Det är snyggt.

Detta sagt om omslaget. Skivan har jag ännu inte hört. Den återstår.

MAHAVISHNU ORCHESTRA

Väntar på dessa två. Hur står de sig nu? Mahavishnu Orchestra, i den andra uppsättningen. Albumen "Apocalypse" (CBS 1974) och "Visions of the Emerald Beyond" (CBS 1975).



Det var länge sedan. Lyssnade mycket på dem DÅ. Jag gick i gymnasiet och lät "Apocalypse" ackompanjera Harry Martinsons diktsamling "Passad" i en symbios av österländsk visdom i livets jakt på mening. "Apocalypse" var supergruppens möte med London Symphony Orchestra under ledning av Michael Tilson Thomas . Det var både vackert meditativt och explosivt energifullt i en yin-yang-balans. Och bakom spakarna satt faktiskt gamle Beatles-producenten George Martin.

"Visions of the Emerald Beyond" (vilken titel! "Vision av smaragden där bortom") tog steget ännu längre. Ett närmast fanatiskt - extatiskt utspel av snabbspelande virtuoser i en högljudd musik med religiöst tillbedjande utspel.

Där någonstans tröttnade jag - då. Där blev det för mycket. Mitt inne i min mest intensiva fusionperiod på 70-talet älskade jag Chick Corea, Herbie Hancock, Weather Report, Billy Cobham, George Duke, Stanley Clarke..... Men jag övergav Mahavishnu och satte dem längst bak i skivhyllan där de stått orörda sedan dess.

Nu - som 55-årig alltmöjligt / livs-retro älskare, struntar jag i tidens dogmer och kastar mig tillbaka 40 år i tiden. Nyfikenheten leder mig tillbaka till de sedan länge ratade Mahavishnu Orchestra. Ska bli intressant. Ja, gitarrvirtuosen Mahavishnu John McLaughlin är kontroversiell i sin spelstil och måste på nytt förhållas till. Men underbare, franske violinisten Jean-Luc Ponty tar jag från början till mitt hjärta.

JANE BIRKIN LIVE I FILDAELFIAKYRKAN, STOCKHOLM

Mammas begravning över. Dags att gå vidare. Vi kopplar av med att se Jane Birkin levande på konsert i Filadelfiakyrkan i Birkastan, Stockholm. Vi är många frankofiler som fyller den sakrala salen fredagkvällen den 4 november. Jane Birkin turnerar med ett program Serge Gainsbourg-sånger, nu i japansk dräkt. För ca 10 år sedan gjorde hon succé med ungefär samma Gainsbourg-sånger arrangerade som algerisk-arabisk rai-musik, förevigad på den mycket personliga och lyckade live-cd:n "Arabesque" (bilden, EMI 2002).

Jag trodde att det nu skulle bli Serge i japanska arrangemang, men det var fel. Istället handlade det om ackompanjeman av fyra helt underbara, japanska musiker i en konsert initierad efter Fukushima-katastroferna tidigare i år.

Så stod hon då på scenen, sångerskan/skådespelerskan som för alltid förknippas med skandalsuccé-sexhitlåten "Je t'aime, moi non plus" i flåsande duett med Serge redan 1969. Den ständige skandalmakaren Serge Gainsbourg dog redan 1991. Men Jane Birkin har sannerligen en konstnärlig integritet på egen hand. Hon har gjort underbara skivor på 2000-talet. I tur och ordning: "Arabesque" (2002), "Rendez-vous" (2004), "Fictions" (2006) och "Enfant d'hiver" (2008).

Och på scen denna kväll. Ja, någon stor röst har hon inte. Istället så skör så den ibland knappt bär. Men ändå fungerar det, tack vare hennes varma, personliga lyskraft. Hon är enkelt klädd i fula byxor och sjunger avslappnat vaggande med ena hande i byxfickan. Musikaliskt är det bitvis svajigt, men den japanska kvartetten spelar gudabenådat och bär upp henne, efter en haltande öppning. Sättningen är piano, fiol, trumpet och trummor (vilken lyhörd trumslagare!). Skönt att slippa bas, det blir istället ett ljust, luftigt, mjukt sound. Och i centrum står Jane Birkin och vi alla i publiken bara älskar henne. Trots skavankerna.