JANE BIRKIN LIVE I FILDAELFIAKYRKAN, STOCKHOLM

Mammas begravning över. Dags att gå vidare. Vi kopplar av med att se Jane Birkin levande på konsert i Filadelfiakyrkan i Birkastan, Stockholm. Vi är många frankofiler som fyller den sakrala salen fredagkvällen den 4 november. Jane Birkin turnerar med ett program Serge Gainsbourg-sånger, nu i japansk dräkt. För ca 10 år sedan gjorde hon succé med ungefär samma Gainsbourg-sånger arrangerade som algerisk-arabisk rai-musik, förevigad på den mycket personliga och lyckade live-cd:n "Arabesque" (bilden, EMI 2002).

Jag trodde att det nu skulle bli Serge i japanska arrangemang, men det var fel. Istället handlade det om ackompanjeman av fyra helt underbara, japanska musiker i en konsert initierad efter Fukushima-katastroferna tidigare i år.

Så stod hon då på scenen, sångerskan/skådespelerskan som för alltid förknippas med skandalsuccé-sexhitlåten "Je t'aime, moi non plus" i flåsande duett med Serge redan 1969. Den ständige skandalmakaren Serge Gainsbourg dog redan 1991. Men Jane Birkin har sannerligen en konstnärlig integritet på egen hand. Hon har gjort underbara skivor på 2000-talet. I tur och ordning: "Arabesque" (2002), "Rendez-vous" (2004), "Fictions" (2006) och "Enfant d'hiver" (2008).

Och på scen denna kväll. Ja, någon stor röst har hon inte. Istället så skör så den ibland knappt bär. Men ändå fungerar det, tack vare hennes varma, personliga lyskraft. Hon är enkelt klädd i fula byxor och sjunger avslappnat vaggande med ena hande i byxfickan. Musikaliskt är det bitvis svajigt, men den japanska kvartetten spelar gudabenådat och bär upp henne, efter en haltande öppning. Sättningen är piano, fiol, trumpet och trummor (vilken lyhörd trumslagare!). Skönt att slippa bas, det blir istället ett ljust, luftigt, mjukt sound. Och i centrum står Jane Birkin och vi alla i publiken bara älskar henne. Trots skavankerna.