EKEN BORTA

Så är den då väck. Natten till i fredags, ca kl 01 den 25 november, fällde alltså den numera riksbekanta TV-eken, alternativt radioeken, eken på Oxenstiensgatan utanför SVT på Gärdet, Stockholm. Det hade då gått ganska precist en månad sedan första beskedet om fällning, vilket resulterat i en konstant ockupation av trädkramare, flera av dem säkert veteraner sedan almarnas tid 1971.

Det är sorgligt att det blev så. Den 500-åriga eller tusenåriga (ingen vet) eken var en fantastisk skönhet, en silhuett med historiens vingslag som överlevt sekler av kavalleriepoker och modern bebyggelse. Nu är den väck.

Konspirationsteorierna gör gällande att kommunen hittat på allt snacket om ekens sjukdom för att det egentligen handlar om en planerad spårvagnslinje. Almarna i Kungsträdgården står ju kvar friska än idag fast de påstods vara sjuka 1971 när de i själva verket låg i vägen för en tunnelbaneuppgång.

Jag tror faktiskt tiden är en annan nu. 1971 var man ännu inne i 1960-talets rivningsraseri. Jag misstror inte expertisen som säger att tv-eken var sjuk, rutten i rötterna och en fara för trafik och människor. Att i det läget hålla på med utdraget trädkramande känns patetiskt. Att stammen/stubben nu ser frsik ut motsäger inte att rötterna var ruttna.

Men en sorg efter förlusten av evighetssymbolen är det. Man kan konstatera att EKEN väckte oerhört starka känslor. I olika läger. Romantiserade passioner för trädets evighet och överlevnad. Medan andra reagerat aggressivt mot själva kramandet ("bort med ekjäveln") och en hel del ute i landet retat sig på Stockholmsfixeringen i nyhetsrapporteringen. Det finns andra träd som fälls ute i landet, på längre avstånd från nyhetsmediernas redaktionsbord.

Själv tänder jag gärna ett ljus för den försvunna eken. Men accepterar beslutet om fällning.