HASSE & TAGES REVYLÅDA

Ojoj, här finns mycket att gräva i och den här lådan får jag återkomma till. Visserligen utgavs för några år sedan en DVD-box med "samlade revyer". Men där saknades "Lådan" från 1967, en av de allra bästa revyerna.

Därför blir jag (som CD-vän i CD-skivans sista tid?) så oändligt glad åt denna fina utgåva, "Hasse & Tages Revylåda" (Svenska Ljud CD-box 2010). Här finns verkligen samtliga revyer på CD (för all del utgivna tidigare) plus en välmatad samlingsdubbel-CD (med mycket tidigare outgivet på CD), samt en DVD med tidigare outgivna komedin "Fröken Fleggmans mustasch" (1982). Inalles 13 CD + 1 DVD. Pris varierar, kan vara värt att kolla runt. Ginza har f.n. bäst pris (ca 399 SEK).

Och var ska man börja? Jag sätter på andra revyn "Hålligång" från 1963. Slås än en gång av tajmingen och proffsigheten i inledande "Vi har pluggat färdigt", följt av obetalbara notdelarsketchen "Notan" med Hasse, Tage, Monica och Lissi. Följt av Tages sång "Kärlek har ändrat karaktär". Vilken öppningstrilogi!

Eller att äntligen få höra den märkliga psykologiska sketchen "Människans inre är en tummelplats för stridiga viljor" om dåligt samvete vid ett ensamt krogbesök, från "Lådan" (1967).


Och sångnumren! Fyndiga antiskval-visan "Fläska på med musik" från "Under dubbel-göken" (1979), som gisslar varuhusskval på ett mycket roligare sätt en mången arg progglåt lyckades med. För att inte tala om när Gals & Pals sjunger den oändligt svängiga "Varför ska jag va' me'?" ur Gula Hund (bilden, 1964). Hör förresten Bosse Skoglunds drivande trumspel där. Japp, samme skäggige Skogis som sen trummade med Peps Blodsband i många år.

Och så äntligen, ÄNTLIGEN! Att få höra Sonya Hedenbratt sjunga förortsvisan "Rågsved" (1963). Ursprungligen en vinylsingel, först nu och här tillgänglig på CD. (En senare nyinspelning hon gjorde på 90-talet går inte att jämföra med).

Några av de senare revyerna som "Glaset i örat" och "Svea Hund" kan kännas lätt överlastade. Men här finns i gengäld mycket att plocka ur. Inte minst Monicas sångnummer som är redan väl kända för alla. Ja, i hela revylådan finns oerhört mycket att plocka ur. Lite obskyra nummer värda att lyfta fram och såklart många redan givna, roliga klassiker. Och för all del även en del som kanske inte tålt tidens tand lika bra. Men så är det ju med den rika mångfalden.

Behöver jag säga att "Revylådan" är unik, svensk nöjeshistoria? Bra texthäfte av radions Stefan Wermelin och Staffan Schöier är delvis en re-make av en tidigare matig bokutgåva om Hans Alfredson, Tage Danielsson, Svenska Ord AB och hela historien. Sidär, där fick jag med namnen också. För sökbarhetens skull.

CARL NIELSENS OUTSLÄCKLIGA

Danske tonsättaren Carl Nielsen (1865-1931) komponerade sin Symfoni nr 4, "Den Uudslukklige", mitt i första världskrigets grymmaste tid. Den uruppfördes i tyranniets år 1916, året för det blodiga slaget vid Somme i Frankrike liksom eviga andra krigsskådeplatser och slagfält runt om i Europa. Att symfonin är en förtvivlad kamp för hoppet är tydligt nog.

I sista satsen händer något helt unikt. Nielsen låter placera ut två pukslagare med var sitt stort pukset i vardera hörnan av konsertpodiet. Efter tre strävsamma satsers process mot finalsatsen låter han så de två slagverkarna duellera mot varandra i full dramatik skede. Som gammal slagverkare, eller, ja, som amatör med brustna slagverksdrömmar, får jag gåshud av den här bataljen. Hector Berlioz var inne på liknande spår i en passage i "Symphonie Fantastique" (1830). Men ingenstans har jag hört det så konsekvent som i Carl Nielsens uudslukklige.

Bra inspelning med Neeme Järvi och Göteborgs Symfoniorkester (BIS CD 1993). Då får man också Nielsens Symfoni nr 6, "Sinfonia Semplice", med bl.a. väldigt fina partier för träblås och slagverk. Danske Carl Nielsen fra Fyn, vilken bra tonsättare han var!

NINA PÅ 8 MARS

Helt given på Intenationella kvinnodagen 8 mars. Nina Simone, hennes inspelningar från 1957 med "My baby just cares for me", "I loves you, Porgy" och "Don't smoke in bed". Här omslaget på LP-utgåvan (Charlie 1982). Försök i alla händelser få tag på Charlie-utgåvorna, med just dessa jazziga, gudomliga inspelningarna. Och undvik den röriga diskografin som hon annars tyngs ner av.

Att Nina Simone hade en pondus, en dominans och en vrede i sin stora altröst vet ni säkert redan. Men hör här också vilken briljant jazzpianist hon var. Hur hon öser på i Elligtons "Mood indigo" och plötsligt börjar improvisera över ett Bach-stycke. Eller i den friskt sväniga "Love me or leave me".

Temperamentsfulla divan Nina Simone du är borta nu. Men vi älskar dig för evigt.

DEBUSSY - MÅNSKEN ÖVER SNÖN

Nu så - nu är jag färdig med kronologin. Från Praetorius 1612 till The Concretes singlar 2011 har det varit en resa i musik och album och stilar. En hisnande upplevelse med två hörlurar och en iPhone i vardagspromenaden.

Och så dags för några senkomna tillägg. Claude Debussys bästa pianomusik i bra urval och bra tolkning kan hittas på Naxos. "Claire de Lune and other piano favourites" framförda av Francois-Jöel Thiollier. En bra skiva. Och jag som hade fördomar mot Naxos! Dessbättre fel.

Debussy är klangskön och kräver tid. Ibland kan hans impressionism förfalla till lätt livlös. Han är den som satte standard flr denna musikstil. Ändå har han inte Erik Saties torra humor. Inte heller Maurice Ravels läckra elegans. Debussy kan emellanåt bli så cool att det nästan står stilla. Som bäst är han verkligen klangskönt vacker och skir. Månsken, trädgårdar i regn, flickan med linhåret och reflexer i vattnet porlar fram lika abstrakt skissartat som bildkonsten den vill efterlikna. Men när Debussy ska skildra guldfiskar blir det närmast parodiskt.

Thiollier spelar så långsamt, eftertänksamt och vilande som Debussy kräver. Debussy är inget att höra när man har bråttom. Sist på skivan ligger det som borde vara höjdpunkten (förutom inledande "Claire de lune"). Nämligen "Den sjunkna katedralen" / "La Cathedral Engloutie" från "Preludier, bok 1" (1910). Ett storartat stycke meditation med visioner av det sjunkna Atlantis. Harmonierar väl med Frödings dikt "Atlantis".

Här är det verkligen fråga om dynamik och nyanser. Från svagaste, nästa ohörbara inledningsackord till accentuerade fortissimo, för att åter tyna bort. I Thiolliers tolkning blir det nästan VÄL tyst. Det gäller ju att inte försvinna helt. Jag kan sakna den växande kraften i t.ex. Dino Cianis gamla tolkning på Deutsche Grammophon.