DEBUSSY - MÅNSKEN ÖVER SNÖN

Nu så - nu är jag färdig med kronologin. Från Praetorius 1612 till The Concretes singlar 2011 har det varit en resa i musik och album och stilar. En hisnande upplevelse med två hörlurar och en iPhone i vardagspromenaden.

Och så dags för några senkomna tillägg. Claude Debussys bästa pianomusik i bra urval och bra tolkning kan hittas på Naxos. "Claire de Lune and other piano favourites" framförda av Francois-Jöel Thiollier. En bra skiva. Och jag som hade fördomar mot Naxos! Dessbättre fel.

Debussy är klangskön och kräver tid. Ibland kan hans impressionism förfalla till lätt livlös. Han är den som satte standard flr denna musikstil. Ändå har han inte Erik Saties torra humor. Inte heller Maurice Ravels läckra elegans. Debussy kan emellanåt bli så cool att det nästan står stilla. Som bäst är han verkligen klangskönt vacker och skir. Månsken, trädgårdar i regn, flickan med linhåret och reflexer i vattnet porlar fram lika abstrakt skissartat som bildkonsten den vill efterlikna. Men när Debussy ska skildra guldfiskar blir det närmast parodiskt.

Thiollier spelar så långsamt, eftertänksamt och vilande som Debussy kräver. Debussy är inget att höra när man har bråttom. Sist på skivan ligger det som borde vara höjdpunkten (förutom inledande "Claire de lune"). Nämligen "Den sjunkna katedralen" / "La Cathedral Engloutie" från "Preludier, bok 1" (1910). Ett storartat stycke meditation med visioner av det sjunkna Atlantis. Harmonierar väl med Frödings dikt "Atlantis".

Här är det verkligen fråga om dynamik och nyanser. Från svagaste, nästa ohörbara inledningsackord till accentuerade fortissimo, för att åter tyna bort. I Thiolliers tolkning blir det nästan VÄL tyst. Det gäller ju att inte försvinna helt. Jag kan sakna den växande kraften i t.ex. Dino Cianis gamla tolkning på Deutsche Grammophon.