BJÖRK - DEBUT

Ännu en eloge till 1990-talets kanske mest nyskapande musikalbum. "Debut" med Björk (Ten Little Indians CD 1993). Som inte var hennes debut. Björk hade en lång karriär med The Sugarcubes på Island bakom sig. Men det här var mig veterligen hennes solodebut.

Och ett mer fantastiskt personligt soloalbum får man leta efter. Hennes ropande, vibratolösa sångstil och egensinniga fraseringar är ett kapitel i sig. Hennes klangvärld, där hon väver in technorytmer med minimalism, sitarklanger med trumrytmer, skira stråkar och sorgsna saxofonkvartetter är unik. Hör vackra "The anchor song", med bara fyra-fem saxofoner och tystnad i kompet.

Jag blev förvånad när hon tilldelades Polarpriset förra året. Men Reykjaviks mest lysande stjärna är absolut värd det.

JUST D

Jag blir ALLTID överraskad av att lyssna på gamla skivor med Just D. Har annars aldrig varit någon större fan av hiphop (enkel, för gammal). Jo - en HIPHOP-grupp gillade jag verkligen, åren runt 1990. Det var De La Soul. Deras humoristiska, intelligenta, kluriga hiphop och smarta samplingar på "3 Feet High and Rising" (Tommy Boy, 1989) var gatans och funkens raka fortsättning på mina älskade gamla ljudcollage av John & Yoko och Mothers of Invention. Den unga hiphopen gav löfte om något nytt, fräckt och kreativt.

Men det var kortvarigt. Hiphopen övermannades snart av macho-ideal, testestoroner, gangsterrap och en råbarkad kvinnoförnedring. Public Enemy, Wu Tang Clan och (senare) Eminem var inte min musik. Inte min generation och inte mina känslouttryck.

Men någonstans där i början, strax efter De La Soul, dök Just D upp i Sverige. Medan Leila K och Papa Dee gjorde elastsik, kompetent hiphop i Sverige (men på engelska), gjorde Just D något helt annat. De översatte hela hiphop-idiomet till svenska. Med roliga, fräcka, underfundiga texter på svenska. Och med samplingar i stort sett uteslutande av den svenska bagen. Här dök stölder och lån upp från pilsnerfilmer, Alice Babs, reklamjinglar, telefonporr, Robban Broberg och Pugh Rogefeldt upp huller om buller. Lika kaotist roligt respektlöst som i all annan hiphop.

Och, jodå, jag vet. Just D blev populära på 90-talet, men samtidigt inte rmsrena i hiphopkretsar. De hade ju fel bakgrund. "Östemalmsslynglar" blev skällsordet. Inga förortsungar där inte. Det blev ett omvänt klassförakt. Låt mig ge f-n i det och hylla deras smarta musik och roliga skivor.

Första albumet, "1 steg bak oc 2 steg fram" (1990) är minst känt och klart underskattat. De gör sin programförklaring "D e så d går till" och man kan bara njuta av uppfinningsrikedomen. Andra skivan "Svenska Ord" (Telegram 1991, bilden) är desto mer känd. Inte minst genom "Relalalalaxa", som med sin jazziga trumpetfunk blev signatur till "Striptease" på SVT. Skivan är ett mästerverk. Inte minst genom trilogin "Svenska Ord 2" (rap om varför de rappar på svenska), "ErumeGurraG?" (samplingorgie) och "Vår Atari" (där de lovrappar sin samplare och "ny teknik för en ny publik").

Tredje skivan "Rock & Roll" (1992) var en dubbel-CD. Och där blev det för mycket. Rappande till stökigt rockröj à la Beastie Boys. Tröttande två cd. Men här finns höjdpunkter. "Grannar" och "Mammas tema". Liksom jazzrökaren "Rökringar", med gästspel av Leif "Smoke Rings" Anderssons coola röst. Jag har aldrig fattat om Leif verkligen medverkade som gäst på Just D-inspelningen, eller om det är sampling rakt av. Men så är ju hiphopens mystik.

De två följande albumen "Tre amigos" (1993) och "Plast" (1995) tände aldrig mitt intresse. Men istället finns den lysande samlings-CD:n "Just D:s Gyldene" (1995) som sammanfattning. Och som också blev final på Just D-epoken. Sedan övertogs svensk hiphop av Petter och andra rappare. Just D tycks idag vara sorgligt bortglömda.

MILES ÅRET 1985

Miles återkomst för mig! Inledningens snabba funk med fejkade polisingripande och polissnack på olika språk är helt enkelt inte klok. Man blir inte klok när man hör den. Men bra! Galet bra! Det här är snabb jazzrock och funk så tilltalande och knäpp!

Det är Miles Davis året 1985, och det är hans sista skiva på CBS, "You're under arrest!". Han hade då spelat in på CBS (alltså Columbia) i 30 år, ända sedan "Round 'bout midnight" (1956). Men det är nu, på den här skivan 1985, som Miles spelar en cover på Cyndi Laupers popballad "Time after time". Han spelar melodin i stort sett rakt av. Och Miles riktigt klassiska cooljazz-sound (sordinerad trumpet som på 50-talet) förenas här i symbios med ett uppdaterat elektriskt popsound. Det är så lyckat, så lyckat. Och man måste ha ett hjärta av sten för att inte falla pladask.

För mig slöts här äntligen cirkeln. Jag hade ju älskat 1950-talets cooljazz Miles Davis - "Round 'bout midnight", "Miles ahead", "Porgy and Bess" och inte minst "Kind of Blue". You name it. 1960-talets neobop-Miles hade jag sådär koll på. Och så omtalade "Bitches Brew" från 1970 - jo visst var den banbrytande och visst var omslaget häftigt. Men var den inte lite väl långrandig? Sedan tappade jag totalt Miles. 1970-talets Miles blev ett monstrum. Påtänt utflipprade jam på ändlösa dubbelalbum. Jag klarade inte av dem då och jag gör det inte nu.

1980-talets Miles Davis är kanske mera "anpassad". Förhållandevis. Åtminstone mera avdrogad. Nu spelade han melodiös, tilltalade jazzrock med ett chict, tidsriktigt sound. Och jag kan bara säga - välkommen tillbaks!

Miles Davis var en unikt överjävlig skapare eftersom han var aktiv - och nyskapande! - från 1940-talet ända till sin död 1991. Det kan bara jämföras med Pablo Picasso och några andra. Men Miles Davis två bästa decennier, enligt mig - är 1950-talet och 1980-talet. Efter "You're under arrest!" 1985 kom smakfulla album som "Tutu" och "Music from Siesta". Jag såg Miles Davis live på Gröna Lund sommaren 1987. Hade väntat mig en butter ryggtavla. Men legenden Davis var på ett strålande humör och gav oss en konsert så generös så det var inte klokt. Jag glömmer det ALDRIG.

OVÄNTAD NOSTALGI

Echo & The Bunnymen, "Ocean rain" (Korova 1984). Herregud, har knappt hört denna skiva sedan Borås 1984. I en period av sökande efter nytt liv. Efter ett uppbrott - ny stad, ny vänner osv. Där ingick också: Ny musik. Talking Heads blev mitt soundtrack. Och så - Echo & The Bunnymen. Då en chansning som blev helt rätt för mig en kort övergångsperiod, och sedan glömdes bort. Minnesbilder från ensamma, frusna promenader i ett höstkyligt Göteborg spelades upp.

"Ocean rain" är vackert svårmod. Echo & The Bunnymen var "de fyra från Liverpool" (20 år efter Beatles). Det är mollstämda, dystra sånger med gitarrer, vispar på trummorna och stråkar som understryker de havsnära melodiernas skönhet. Ian McCullochs sångröst ligger långt fram i ljudmixen på ett påfallande "orockigt" vis. Det är raka motsatsen till Rolling Stones ljudmix där Mick Jagger låter som han kämpar för att höras genom gitarrerna.

Echo & The Bunnymen är också postpunk, långa luggar, dyster uppsyn och en tidstypisk, moderiktig livsleda à gamla dandy-ideal. Varför tände jag på dem? Jag som brukar avsky både punk och postpunk. Jag som aldrig förstått storheten hos The Smiths - närliggande Echo & The Bunnymen rent stilistiskt. Men medan The Smiths (och dess sångare Morrisey) räknas som klassiker och ikoner är Echo & The Bunnymen i stort sett bortglömda.

Tja, jag vet inte varför jag 1984 hittade fram till skivan "Ocean rain". Förmodligen slump och intuition. Men det var välkommet att höra den igen. Den var ju förbannat bra. Så ledset vackert vemod. Inte minst i avslutande stråkballaden ochh titellåten "Ocean rain". Med samma marina skeppsstämning och med samma svårmod som i Procol Harums "A salty dog". Kanske en konstig jämförelse. Men sann.

OCH SÅ BLEV DET 2011

Ett Gott Nytt År önskas Eder alla. Nu hoppas vi på det nya året.