OVÄNTAD NOSTALGI

Echo & The Bunnymen, "Ocean rain" (Korova 1984). Herregud, har knappt hört denna skiva sedan Borås 1984. I en period av sökande efter nytt liv. Efter ett uppbrott - ny stad, ny vänner osv. Där ingick också: Ny musik. Talking Heads blev mitt soundtrack. Och så - Echo & The Bunnymen. Då en chansning som blev helt rätt för mig en kort övergångsperiod, och sedan glömdes bort. Minnesbilder från ensamma, frusna promenader i ett höstkyligt Göteborg spelades upp.

"Ocean rain" är vackert svårmod. Echo & The Bunnymen var "de fyra från Liverpool" (20 år efter Beatles). Det är mollstämda, dystra sånger med gitarrer, vispar på trummorna och stråkar som understryker de havsnära melodiernas skönhet. Ian McCullochs sångröst ligger långt fram i ljudmixen på ett påfallande "orockigt" vis. Det är raka motsatsen till Rolling Stones ljudmix där Mick Jagger låter som han kämpar för att höras genom gitarrerna.

Echo & The Bunnymen är också postpunk, långa luggar, dyster uppsyn och en tidstypisk, moderiktig livsleda à gamla dandy-ideal. Varför tände jag på dem? Jag som brukar avsky både punk och postpunk. Jag som aldrig förstått storheten hos The Smiths - närliggande Echo & The Bunnymen rent stilistiskt. Men medan The Smiths (och dess sångare Morrisey) räknas som klassiker och ikoner är Echo & The Bunnymen i stort sett bortglömda.

Tja, jag vet inte varför jag 1984 hittade fram till skivan "Ocean rain". Förmodligen slump och intuition. Men det var välkommet att höra den igen. Den var ju förbannat bra. Så ledset vackert vemod. Inte minst i avslutande stråkballaden ochh titellåten "Ocean rain". Med samma marina skeppsstämning och med samma svårmod som i Procol Harums "A salty dog". Kanske en konstig jämförelse. Men sann.