MILES ÅRET 1985

Miles återkomst för mig! Inledningens snabba funk med fejkade polisingripande och polissnack på olika språk är helt enkelt inte klok. Man blir inte klok när man hör den. Men bra! Galet bra! Det här är snabb jazzrock och funk så tilltalande och knäpp!

Det är Miles Davis året 1985, och det är hans sista skiva på CBS, "You're under arrest!". Han hade då spelat in på CBS (alltså Columbia) i 30 år, ända sedan "Round 'bout midnight" (1956). Men det är nu, på den här skivan 1985, som Miles spelar en cover på Cyndi Laupers popballad "Time after time". Han spelar melodin i stort sett rakt av. Och Miles riktigt klassiska cooljazz-sound (sordinerad trumpet som på 50-talet) förenas här i symbios med ett uppdaterat elektriskt popsound. Det är så lyckat, så lyckat. Och man måste ha ett hjärta av sten för att inte falla pladask.

För mig slöts här äntligen cirkeln. Jag hade ju älskat 1950-talets cooljazz Miles Davis - "Round 'bout midnight", "Miles ahead", "Porgy and Bess" och inte minst "Kind of Blue". You name it. 1960-talets neobop-Miles hade jag sådär koll på. Och så omtalade "Bitches Brew" från 1970 - jo visst var den banbrytande och visst var omslaget häftigt. Men var den inte lite väl långrandig? Sedan tappade jag totalt Miles. 1970-talets Miles blev ett monstrum. Påtänt utflipprade jam på ändlösa dubbelalbum. Jag klarade inte av dem då och jag gör det inte nu.

1980-talets Miles Davis är kanske mera "anpassad". Förhållandevis. Åtminstone mera avdrogad. Nu spelade han melodiös, tilltalade jazzrock med ett chict, tidsriktigt sound. Och jag kan bara säga - välkommen tillbaks!

Miles Davis var en unikt överjävlig skapare eftersom han var aktiv - och nyskapande! - från 1940-talet ända till sin död 1991. Det kan bara jämföras med Pablo Picasso och några andra. Men Miles Davis två bästa decennier, enligt mig - är 1950-talet och 1980-talet. Efter "You're under arrest!" 1985 kom smakfulla album som "Tutu" och "Music from Siesta". Jag såg Miles Davis live på Gröna Lund sommaren 1987. Hade väntat mig en butter ryggtavla. Men legenden Davis var på ett strålande humör och gav oss en konsert så generös så det var inte klokt. Jag glömmer det ALDRIG.