JUST D

Jag blir ALLTID överraskad av att lyssna på gamla skivor med Just D. Har annars aldrig varit någon större fan av hiphop (enkel, för gammal). Jo - en HIPHOP-grupp gillade jag verkligen, åren runt 1990. Det var De La Soul. Deras humoristiska, intelligenta, kluriga hiphop och smarta samplingar på "3 Feet High and Rising" (Tommy Boy, 1989) var gatans och funkens raka fortsättning på mina älskade gamla ljudcollage av John & Yoko och Mothers of Invention. Den unga hiphopen gav löfte om något nytt, fräckt och kreativt.

Men det var kortvarigt. Hiphopen övermannades snart av macho-ideal, testestoroner, gangsterrap och en råbarkad kvinnoförnedring. Public Enemy, Wu Tang Clan och (senare) Eminem var inte min musik. Inte min generation och inte mina känslouttryck.

Men någonstans där i början, strax efter De La Soul, dök Just D upp i Sverige. Medan Leila K och Papa Dee gjorde elastsik, kompetent hiphop i Sverige (men på engelska), gjorde Just D något helt annat. De översatte hela hiphop-idiomet till svenska. Med roliga, fräcka, underfundiga texter på svenska. Och med samplingar i stort sett uteslutande av den svenska bagen. Här dök stölder och lån upp från pilsnerfilmer, Alice Babs, reklamjinglar, telefonporr, Robban Broberg och Pugh Rogefeldt upp huller om buller. Lika kaotist roligt respektlöst som i all annan hiphop.

Och, jodå, jag vet. Just D blev populära på 90-talet, men samtidigt inte rmsrena i hiphopkretsar. De hade ju fel bakgrund. "Östemalmsslynglar" blev skällsordet. Inga förortsungar där inte. Det blev ett omvänt klassförakt. Låt mig ge f-n i det och hylla deras smarta musik och roliga skivor.

Första albumet, "1 steg bak oc 2 steg fram" (1990) är minst känt och klart underskattat. De gör sin programförklaring "D e så d går till" och man kan bara njuta av uppfinningsrikedomen. Andra skivan "Svenska Ord" (Telegram 1991, bilden) är desto mer känd. Inte minst genom "Relalalalaxa", som med sin jazziga trumpetfunk blev signatur till "Striptease" på SVT. Skivan är ett mästerverk. Inte minst genom trilogin "Svenska Ord 2" (rap om varför de rappar på svenska), "ErumeGurraG?" (samplingorgie) och "Vår Atari" (där de lovrappar sin samplare och "ny teknik för en ny publik").

Tredje skivan "Rock & Roll" (1992) var en dubbel-CD. Och där blev det för mycket. Rappande till stökigt rockröj à la Beastie Boys. Tröttande två cd. Men här finns höjdpunkter. "Grannar" och "Mammas tema". Liksom jazzrökaren "Rökringar", med gästspel av Leif "Smoke Rings" Anderssons coola röst. Jag har aldrig fattat om Leif verkligen medverkade som gäst på Just D-inspelningen, eller om det är sampling rakt av. Men så är ju hiphopens mystik.

De två följande albumen "Tre amigos" (1993) och "Plast" (1995) tände aldrig mitt intresse. Men istället finns den lysande samlings-CD:n "Just D:s Gyldene" (1995) som sammanfattning. Och som också blev final på Just D-epoken. Sedan övertogs svensk hiphop av Petter och andra rappare. Just D tycks idag vara sorgligt bortglömda.