THE BEATLES IN STEREO

Yesss! Splendid förstås! Har lyssnat igenom hela boxen nu, sedan julafton. "The Beatles in Stereo" (EMI 16 CD + 1 DVD). Det är storartat och det är snyggt förpackat i en Apple-box med alla originalalbum med bra illustrationer och nördig information. Därtill samlingsdubbel-CD:n "Past Masters", som täcker upp singelspår som inte fanns på LP-albumen och lite annat. Allt som allt alltså, The Beatles Complete.

Så fick jag t.ex. chans att återupptäcka "Let it be" (Apple 1970). Den Beatles-Lp som jag alltid ansett minst intressant. Efter den briljanta finalen med "Abbey Road" (1969) kom så "Let it be" som ett ihophafsat, ofärdigt bråte. Den enda Beatles-skiva som inte var till fullo producerad av George Martins känsliga öron och finess för just helhet. Istället - få låtar, kort speltid, ingen Ringo-sång. Även estetiskt splittrad. Beatles idé med "Let it be" var att göra en enkel rock-LP, utan en massa pålägg och sofistikerade färgsättningar. Men denna strävan efter enkelhet bryts av Phil Spectors överlastade arrangemang på några låtar ("Across the universe" och "The long and winding road"). Det fungerar inte heller någon medveten kontrast.

Nåväl. Slutsats: Nu lyssnar jag på "Let it be" igen. Och, jodå, den är ju för fasen riktigt bra! Men kan gärna kompletteras med alternativ-utgåvan "Let it be...Naked version" (Pauls albumförslag, inspelad 1969 men utgiven på EMI 2003).


Så var det nya boxen då. Alla Beatles-skivor remastrade. Hur låter det? Jo, jag vet inte om jag är helt dum, men jag hör faktiskt ingen större skillnad !!!! Överbevisa mig gärna.

Möjligen lite mer framskjuten bas. Lite vassare sound med starkare utstyrning. Det kan hända. Men - det jag hade hoppats på var en mera balanserad stereobild. Det tycks man inte ha brytt sig om att göra något åt, när man nu hade unika chansen. Ska man kanske skylla sig själv att man köpte Stereo-boxen? När mera ortodoxa fantaster förespråkar "The Beatles in Mono" (den parallellt utgivna boxen) som den riktiga och sanna?

Tja. På tidiga "Please, please me" och "With The Beatles" (båda 1963) är ljudet hopplöst uppdelat. Sång i ena kanalen, resten i andra. Det är irriterande men det kan jag ta med tanke på att det var de första, med primitiv teknik.


Sorgebarnet är däremot "Rubber Soul" (Parlophone 1965). Underbara låtar och världens snyggaste skivomslag. Men stereomixen är hopplös. Irriterande och tyvärr störande. "Help!", som kom före, låter ju bättre! Besynnerligt nog kan man läsa att den mixen som finns här inte är original utan härrör från första stereo-utgåvan 1987 !!! Vad är det för jönseri? Alltså får vi fortsätta vänta på en bra, rimlig, modern mixning av milstolpen "Rubber soul".

Nåja. Det var lite anmärkningar i marginalen. Allt som allt är det ändå storartat att ha allt Beatles-material samlat i en stor och, trots allt ändå, ambitiöst producerad box. Och jag står för att jag valde Stereo-boxen.

CARL JOHAN DE GEERS SJÄLVBIOGRAFI

Hade faktiskt rätt höga förväntningar på denna bok. Carl Johan De Geer är en sådan skapare som tycks besitta alla bra egenskaper; färgstark konstnär med intressant karriär, lysande berättare, spirituell och sympatisk personlighet. Har alltid gillat honom, hans ädelskånska och de brokiga sidorna av hans karriär. Ändå blir jag besviken på denna bok.

Tyckte så mycket om hans kortfilmer, "Jag minns Lena Svedberg" (2000) och "Mormor, Hitler och jag" (2001). Sparspakade, exakt avvägda nerslag ur hans eget liv. Berättade så att man följde på helspänn varje, ord, varje bildruta.

Boktiteln "Jakten mot nollpunkten: En roman om mig själv" (Bonniers 2008) har en lockande gåtfull titel. Första ledet visar sig vara en gammal filmtitel. Så enkelt var det. Och ordet roman är nog närmast en lek. I själva verket är det en självbiografi, närmast i kåseriform.

Han skriver om sitt uppväxt, sin högadliga bakgrund och uppgörelser med den (och där bränner det till som starkast). Han skriver om 60-talets bohemliv i dragiga rivningskåkar i Stockholm, om sitt filmskapande med vännen Håkan Alexandersson (1940-2004), sitt designarbete med 10-gruppen, om klass och religion. Kluvenheten han brottats med i samband med sin speciella bakgrund (adlig överklass, frånvarande far, psykotisk mor, djupt reaktionär farmor, tjänstefolk, mobbande kamrater) är verkligen stoff att bearbeta. Men allt är skrivet som korta, lättsamma tablåer (utan kronologi). Och boken som helhet känns faktikst rätt okoncentrerad. Det är som om han inte vågat gå på djupet och skriva den bok han egentligen ville skriva.

Om sin medverkan i avantgardistiska proggruppen Blå Tåget skriver han nästan ingenting. Bara några svepande utvikningar i förbifarten. Det känns snopet. Blå Tåget tycks uppenbarligen inte ha varit någon stor grej för Carl Johan De Geer. Trots att hans usla trombonspel var ett av gruppens humoristiska signum. Och hans sofistikerade prata i "I miljonärskvarteren" (1972) är en av gruppens klassiker.

Jag associerar till hur engagerat Leif Nylén skrivit om Blå Tågets bakgrund och uppkomst i avantgardekonstkretsar på 60-talet. Hur de först uppenbarade sig i happenings på Moderna Museet utan att många begrep vad de ville eller menade. Hur de snart blev ett omhuldat kultband i proggkretsar och sedan gick sönder av andras förväntningar. ("Ett begagnat trumset för 800 kronor" i antologin "Elektriska drömmar : Författare om rock", 1982). Blå Tåget tycks ha varit Nyléns, Bergers och Rasmussons projekt mera än Carl Johan De Geers.

SALVADOR DALI PÅ MODERNA MUSEET

Såg Salvador Dali-utställningen på Moderna Museet, Stockholm, och blev imponerad. Så är han då gångbar igen, den gamle, galne surrealisten som en lång period varit rätt "ute" i konstvärlden (så har jag uppfattat det). Annat var det för 30 år sedan. En stor Dali-utställning på Louisiana i Danmark 1973 blev en av mina första, adrenalinstarka upplevelser av konstvärlden. Och Dali var inne på 70-talet. Vi tonåringar som försökte vara lite svåra och hippa satte Dali-affischer på väggarna, lyssnade på Pink Floyd och Genesis, drack the i grönmålade rum och läste Tolkien. Fem år senare blev Dali ute i samma takt som symfonirock blev ute. Det skulle vara Warhol och new wave-rock bland de hippa istället.


Utställningen på Moderna är inte stor men den är belysande. Titeln "Dali - Dali" anger att här är två sidor av Dali - både den konstnärlige och den kommersielle. Och det är helt sant. Dali flyttade 1941 till Hollywood och ägnade sin skaparkonst åt reklam, parfymer, mode, film (Hitchcock), management, affischer och mycket annat. Sådan var han - spretig, mångfacetterad, multibegåvad. Hans tidigaste 20-talsalster var experimentell film (med Buñuel) och hans osannolika kokbok är berömd. Med sin attityd, sitt utseende och sin mustasch gjorde han sig själv till en del av sin konst (en hållning som Andy Warhol senare tog efter).

Samtidigt rymmer utställningen en mängd av hans centrala tavlor från 1930-talet ("Wilhelm Tells gåta", "Narcissus metamorfoser", "Sömnen" m.fl.) Dessa märkliga drömmålningar, uppbyggda med renässanskonstens exakthet - och med flyktiga, förvridna, freudianska fantasimotiv som tigger efter tolkningar men betyder...ingenting. Dali ställde frågor men gav inga lösningar. Varför placerade han en mängd Lenin-huvuden på en flygel? Och det i en politiskt laddad tid? Förmodligen för att väcka åskådarens huvudbry.

Om Dali på Moderna var en upplevelse, så var samtidigt tyske högromantikern Caspar David Friedrich på Nationalmuseum en besvikelse. Jag var nyfiken på dennes besjälade landskap med djupperspektiv från 1820-talet, men fick se ett antal mörka, murriga och mindre spännande bergshedar i små format. Kanske låg besvikelsen i mina egna förväntningar. Jag hade längtat efter hans höjdskräckssvindlande utsikter från klipporna i Rügen.

HEMLIGHETEN

Se "Hemligheten" ikväll på SVT2 kl 20.00! En gripande dokumentär av Pontus Hjortén och Martin Jönsson om Hjorténs far, skådespelaren Carl-Ivar Nilsson, känd från bl.a. hundratals avsnitt av "Hem till byn" i SVT, död i en lägenhetsbrand på Söder i Stockholm 2004. Jag är själv inblandad i produktionen och skulle ni missa den kommer den säkert ut på DVD snart.

Det är en "komma ut"-film om en dold familjehemlighet i en splittrad, trasslig familj. Pontus Hjortén berättar närmast terapeutiskt om sitt komplicerade förhållande till sin döde far. Om knutarna som aldrig löstes upp. Att hemligheten handlar om homosexualitet är kanske lätt att räkna ut av tablåtexterna. Men Hjortén berättar om hela relationsprocess så personligt och blottlägger sina egna tvivel, ilskor, flykter och känslor under sin uppväxt. Fram till det tragiska budet om alkoholångor i en förbränd lägenhet 2004. "Numera är homosexualitet så accepterat att jag skäms för att jag skämdes", säger Pontus i en passage. Bör ses!

Länk till "Hemligheten" på SVT Play! Ligger ute t.o.m. 9 februari.

00-TALETS BÄSTA (enligt mig)

UTLÄNDSKA SKIVOR:
St Germain - "Tourist" (Blue Note CD 2000)
Fransk electronica som explosiv, nutida jazzrock. Och med den bästa öppning jag hört!
Gotan Project - "La Revancha del Tango" (2001)
Argentinsk tango-fusion, också Paris-baserad. Läckert förförisk!
Regina Spector - "Begin to hope" (2006)
Ryskfödd singer/songwriter i New York. Så bra!
Joni Mitchell - "Both sides now" (2000)
Förebilden för alla kvinnliga songwriters. Magiskt nattdunkel, och med stor orkester. En skiva att ta med på en öde ö.
Jill Scott - "Who is Jill Scott?" (2000)
Fräck, nyskapande r'n'b och spoken poetry.

SVENSKA SKIVOR:
Olle Ljungström - "En apa som liknar mig" (2000)
Förtäfflige sångpoeten i sin bästa stund.
Lasse Tennander - "Så länge hjärtat kan slå" Taube (2002)
Överraskning! Uträknad veteran kommer igen med inkännande Evert Taube-tolkningar.
Freddie Wadling - "Jag är monstret" (2005)
Sveriges bäste rocksångare med Frälsisblås, djävulstrummor och vackra ballader.
Salem al Fakir - "This is who I am" (2007)
Debut av underbarn som leker fram bedårande popmelodier.
Fläskkvaretten / Fleshquartet - "Love go" (2000)
Fläskis seriösa sida med laddad, gränslös kammarmusik.

UTLÄNDSKA FILMER:
Woody Allen - "Vicky Cristina Barcelona" (2008)
Passion, sex, skönhet och konstnärsskap i Allens näst bästa film någonsin.
Claude Berri - "Tillsammans är man mindre ensam" (2007)
Underbart mänsklig historia med fina Audrey Tautou i huvudrollen.
Bröderna Coen, Alexander Payne m fl - Paris, je t'aime! (2006)
Episodfilm med korta noveller om Paris. Att älska och se om och om igen.

SVENSKA FILMER:
Lukas Moodysson - "Tillsammans" (2000)
Nidbilden av proggtiden är träffsäker. Och berättelsen dråpligt rolig!
Maria Blom - "Masjävlar" (2004)
Välspelad historia på det annars slitna landsbygd-storstad-temat.
Martin Asphaug - "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö" (2005)
En av sällsynt få romanfilmatiseringar som är helt i klass förlagan.

UTLÄNDSKA BÖCKER (originalår):
Paul Auster - "Illusionernas bok" (2002)
Storartad berättelse om sökandet efter bortglömd stumfilmsstjärna.
Joyce Carol Oates - "Blonde" (2000)
Romanporträtt av Marilyn Monroe med flera bottnar.
Paul Auster - "Dårskaper i Brooklyn" (2005)
Åter skickligt berättande på temat slump och möten.

SVENSKA BÖCKER:
Torbjörn Flygt - "Underdog" (2001)
Mycket välskrivet om klass och uppväxt i Malmömiljö.
Åsa Linderborg - "Mig äger ingen" (2007)
Rakt och inkännande fadersporträtt i Västerås arbetarmiljö.
Johan Kling - "Människor helt utan betydelse" (2009)
Fingertoppskänsligt ledset bland strebrar i Stockholms mediakretsar.

00-TALET - DECENNIET SOM GICK

Decenniets viktigaste händelser är redan avhandlade av många andra. Dessutom är de nedslagen väldigt givna:

Datorer kraschade INTE vid millennieskiftet (2000)
Öresundsbron invigs (2000)
Förvirrat presidentval i USA, George W Bush vinner på oklara grunder (2000)
Terrorattackerna mot bl.a. World Trade Center 11 september (2001)
Astrid Lindgren dör (2002)
USA:s krig mot terrorismen (2003- i Irak)
Mordet på Anna Lindh (2003)
Tsunami-katastrofen (2004)
Flera Al Quaida-attentat (bl a 2005 i London)
Borgerlig regering Reinfeldt (2006)
Christer Fuglesang i rymden (2006)
Ingmar Bergman & Povel Ramel dör (2007)
Klimatkriser (genomgående)
Finanskriser (2008- )
Barack Obama blir USA:s president (val 2008, installation 2009)

Och så vidare....