CARL JOHAN DE GEERS SJÄLVBIOGRAFI

Hade faktiskt rätt höga förväntningar på denna bok. Carl Johan De Geer är en sådan skapare som tycks besitta alla bra egenskaper; färgstark konstnär med intressant karriär, lysande berättare, spirituell och sympatisk personlighet. Har alltid gillat honom, hans ädelskånska och de brokiga sidorna av hans karriär. Ändå blir jag besviken på denna bok.

Tyckte så mycket om hans kortfilmer, "Jag minns Lena Svedberg" (2000) och "Mormor, Hitler och jag" (2001). Sparspakade, exakt avvägda nerslag ur hans eget liv. Berättade så att man följde på helspänn varje, ord, varje bildruta.

Boktiteln "Jakten mot nollpunkten: En roman om mig själv" (Bonniers 2008) har en lockande gåtfull titel. Första ledet visar sig vara en gammal filmtitel. Så enkelt var det. Och ordet roman är nog närmast en lek. I själva verket är det en självbiografi, närmast i kåseriform.

Han skriver om sitt uppväxt, sin högadliga bakgrund och uppgörelser med den (och där bränner det till som starkast). Han skriver om 60-talets bohemliv i dragiga rivningskåkar i Stockholm, om sitt filmskapande med vännen Håkan Alexandersson (1940-2004), sitt designarbete med 10-gruppen, om klass och religion. Kluvenheten han brottats med i samband med sin speciella bakgrund (adlig överklass, frånvarande far, psykotisk mor, djupt reaktionär farmor, tjänstefolk, mobbande kamrater) är verkligen stoff att bearbeta. Men allt är skrivet som korta, lättsamma tablåer (utan kronologi). Och boken som helhet känns faktikst rätt okoncentrerad. Det är som om han inte vågat gå på djupet och skriva den bok han egentligen ville skriva.

Om sin medverkan i avantgardistiska proggruppen Blå Tåget skriver han nästan ingenting. Bara några svepande utvikningar i förbifarten. Det känns snopet. Blå Tåget tycks uppenbarligen inte ha varit någon stor grej för Carl Johan De Geer. Trots att hans usla trombonspel var ett av gruppens humoristiska signum. Och hans sofistikerade prata i "I miljonärskvarteren" (1972) är en av gruppens klassiker.

Jag associerar till hur engagerat Leif Nylén skrivit om Blå Tågets bakgrund och uppkomst i avantgardekonstkretsar på 60-talet. Hur de först uppenbarade sig i happenings på Moderna Museet utan att många begrep vad de ville eller menade. Hur de snart blev ett omhuldat kultband i proggkretsar och sedan gick sönder av andras förväntningar. ("Ett begagnat trumset för 800 kronor" i antologin "Elektriska drömmar : Författare om rock", 1982). Blå Tåget tycks ha varit Nyléns, Bergers och Rasmussons projekt mera än Carl Johan De Geers.