SALVADOR DALI PÅ MODERNA MUSEET

Såg Salvador Dali-utställningen på Moderna Museet, Stockholm, och blev imponerad. Så är han då gångbar igen, den gamle, galne surrealisten som en lång period varit rätt "ute" i konstvärlden (så har jag uppfattat det). Annat var det för 30 år sedan. En stor Dali-utställning på Louisiana i Danmark 1973 blev en av mina första, adrenalinstarka upplevelser av konstvärlden. Och Dali var inne på 70-talet. Vi tonåringar som försökte vara lite svåra och hippa satte Dali-affischer på väggarna, lyssnade på Pink Floyd och Genesis, drack the i grönmålade rum och läste Tolkien. Fem år senare blev Dali ute i samma takt som symfonirock blev ute. Det skulle vara Warhol och new wave-rock bland de hippa istället.


Utställningen på Moderna är inte stor men den är belysande. Titeln "Dali - Dali" anger att här är två sidor av Dali - både den konstnärlige och den kommersielle. Och det är helt sant. Dali flyttade 1941 till Hollywood och ägnade sin skaparkonst åt reklam, parfymer, mode, film (Hitchcock), management, affischer och mycket annat. Sådan var han - spretig, mångfacetterad, multibegåvad. Hans tidigaste 20-talsalster var experimentell film (med Buñuel) och hans osannolika kokbok är berömd. Med sin attityd, sitt utseende och sin mustasch gjorde han sig själv till en del av sin konst (en hållning som Andy Warhol senare tog efter).

Samtidigt rymmer utställningen en mängd av hans centrala tavlor från 1930-talet ("Wilhelm Tells gåta", "Narcissus metamorfoser", "Sömnen" m.fl.) Dessa märkliga drömmålningar, uppbyggda med renässanskonstens exakthet - och med flyktiga, förvridna, freudianska fantasimotiv som tigger efter tolkningar men betyder...ingenting. Dali ställde frågor men gav inga lösningar. Varför placerade han en mängd Lenin-huvuden på en flygel? Och det i en politiskt laddad tid? Förmodligen för att väcka åskådarens huvudbry.

Om Dali på Moderna var en upplevelse, så var samtidigt tyske högromantikern Caspar David Friedrich på Nationalmuseum en besvikelse. Jag var nyfiken på dennes besjälade landskap med djupperspektiv från 1820-talet, men fick se ett antal mörka, murriga och mindre spännande bergshedar i små format. Kanske låg besvikelsen i mina egna förväntningar. Jag hade längtat efter hans höjdskräckssvindlande utsikter från klipporna i Rügen.