JACOB HOLDT PÅ LOUISIANA

Var en välbehövlig sväng nerom forna hemstaden Helsingborg. Träffade vänparet Fuchs och åkte en sväng över till fina konstmuseet Louisiana. En av mina oaser. Ett av mina vattenhål i Helsingborgstrakten. Liksom Kullens fyr och Mölle. Hur många gånger har jag inte varit på Louisiana? Minns fortfarande bl.a. kicken av en omtumlade Dali-utställning 1973-74. Och är inte alla enskilda utställningar attraktiva så kan man alltid njuta av parken, utsikten över Sundet och det fasta utbudet. Mycket Warhol, Pollock, Moore och annan skön modernism.

Just nu pågår en fotoutställning av fantastiske, danske fotografen Jacob Holdt. "Tro, håb og kaerlighed" (affisch ovan) är en fortsättning på den svit "Amerikanska bilder" han slitit med sedan tidigt 1970-tal. Bilder från ett trasigt USA. Slum, ghetton, white trash, Ku-Klux-Klan, vapenfixering. Det är ingen vacker bild av Amerika han visar fram. Men väldigt, väldigt sann och väldigt, väldigt berörande. Fotografiernas exponering i stort format ger också en extra stark närhet. Jacob Holdt har uppenbarligen tagit många risker i de sociala miljöer han rört sig i för sina motiv. Bör ses!

EGBA

De hette Egba och var en gång Sveriges fräckaste och mest framsynta jazzband. Alt: Jazzrockband, latinjazzband, hipjazz / acid-jazzband. Eller kalla det vad ni vill. De var mitt favoritband. Kanske finns de fortfarande. Det verkar så enligt hemsidan.

"Bröderna Ulf" var konstanter medan bandets övriga medlemmar växlade ofta och ett tjugotal fina musiker passerade genom åren. "Bröderna Ulf" var Ulf Adåker (trumpet, syntar, huvudsaklig låtskrivare) och Ulf Andersson (saxofoner, flöjt). Ett tag var det bara Adåker och Egba är nog främst hans långtidsprojekt.

När Egba startade upp på 70-talet spände de i huvudsak mellan två kreativa utsiktsmarker. Dels en snygg, fullfjädrad och högt anspänd jazzrock (funk, fusion) som låg nära det sound som Weather Report målade fram vid samma tid. Dels en mera avslappnad latinjazz och afrobrygd där inte minst congaspelaren Ahmadu Jarr hade en viktig roll. Ahmadu som f.ö. är pappa till Titiyo. Bland gruppens bästa skivor från denna tid märks "Jungle Jam" (Sonet LP 1976, bild nedan) och "Amigos Latinos" (Sonet LP 1978).


På 80-talet sökte sig Egba vidare, främst via Adåkers trumpetsolon, till nya formspråk. På "Fuse" (MNW LP 1983), ett annat av gruppens minnesvärda och fulländade album, drar man mot en närmast bebop-influerad nyjazz i snyggt komponerade låtar (något som Egba alltid haft).

1989 var det så dags för krafturladdningen "Electronic Groove and Beat Academy" (Amigo CD, bilden ovan). Att Miles Davis fanns själsligen närvarande i Adåkers trumpet är givet. Och med inspiration från samtida hiphop med samplade sound och street funk beats hittade Egba fram till en ny, hip generation. Efter en lååång paus kom så också "The Phoenix" (Sarah CD 2004).

Ett dilemma är att bara de två sistnämnda finns på CD. Alla tidigare 8 album fanns bara på vinyl. Det är sorgligt och fick till följd av Egba blivit orättvist bortglömda. Synd på en så kreativ musikgrupp med en så intressant katalog.

Ett intressant faktum är att en av gruppens många medlemmar genom tiderna är bassisten Göran Lagerberg. Han har en speciell historik. Från 60-talspop med gamla Tages i Göteborg, via Heta Linjen och proggbandet Kebnekaise (även i deras reunion, som jag skrivit om tidigare här), till jazzrock med Bolon Bata och Egba (i omgångar, 70-tal och nutid) samt som en i supergruppen och gubbrockbandet Grymlings runt 1990.

SKÖNA SONYA !

Hon är ju UNDERSKATTAD som jazzsångerska. Sonya Hedenbratt. Glad och rund och lite fräck göteboschka som roade i "Jubel i busken" och andra revyer tillsammans med Sten-Åke Cederhöök. Gott så. Men - just som jazzsångesrka är hon klart underskattad.

Inte så väldigt tillgänglig på skiva, men finns bra samlad på "Godbitar med Sonya, 1951-1997" (Invision Group, saml-CD 1999). Hör med vilken ljuvlig värme hon sjunger vackra "Stranger in paradise". Liksom "All of me", som blev hennes slagnummer som jazzsångerska. Helt traditionellt, inga konstigheter.

Här finns också hennes sånger på svenska, varav några Hasseåtage-opus. Och bland dem - framför allt - den helt fantastiska sången "Rågsved". Ursprungligen från "Underbara Pompe", en helt bortglömd Hasseåtage-revyn från 1963. Melodin är "Come tiptoe through the tulips with me" och Alfredson-Danielssons svenska text hyllar det vardagliga livet i en nybyggd förort med äkta innerlighet. Och Sonya gör något riktigt stort och unik av enkelheten. "Rågsved" från 1964 är hennes allra bästa inspelning. Men alltför sällan hört.

Både som jazzsångerska och som Hasseåtage-aktris kom Sonya alltid att stå i skuggan av Monica Zetterlund. Men de två var bästa vänner privat och stödde alltid varandra. Monica berättar många roliga anekdoter om det i sin memoarbok "Hågkomster ur ett dåligt minne" (1992). Men jag säger det igen. Som jazzsångerska har Sonya Hedenbratt (1931-2001) alltid varit klart underskattad!