NINA HAGEN BAND

Nina Hagen var den enda punkartist jag verkligen gillade. Och hennes debut-LP "Nina Hagen Band" (CBS 1978) den enda punkskiva jag fäst mig vid. Men så var Catharina Hagen inte heller någon vanlig, svart/vit punkare, utan mera förankrad i en berlinsk teatertradition. Det är så oerhört mycket BERLIN över hennes tidiga period. Född 1955 i Östberlin i gamla DDR, styvdotter till trubaduren Wolf Biermann och lyckades flytta till (bli utkastad till) Västberlin på 1970-talet. Där hittade hon sitt minst sagt speciella uttryck mellan Brecht-traditionen, västtyska underground-kulturen och samtida punkrock. Allt med mycket svärta, cynisk satir och bizarra teatraliska uttryck.

Det som skiljer Nina Hagen från alla andra är RÖSTEN. Hon kan sjunga "opera" med magstöd över fyra oktaver (!) och brister ut i groteskt "fula" vokala utbrott. Och som bäst sjunger hon allt på TYSKA, vilket ger en ytterligare ovanlig särprägel. Debuten "Nina Hagen Band" från 1978 är hennes bästa och oöverträffade album. Märkligt nog svårt att hitta på CD idag. Där finns fantasifulla rocklåtar som "Unbeschreiblich weiblich" och "Auf'm Bahnhof Zoo". Och den makalösa "opera"-punkballaden "Naturträune". Efter denna fulländade LP följde en rätt dyster rad av skivor och tydligen rätt förvirrade scenframträdanden. Ojämna "Angstlos" (CBS LP 1983) har sina poänger (bl.a. Zarah Leander-hyllningen "Zarah (Ich weiss es wird einmal ein Wunder geschehen"). Sedan flyttade (såvitt jag vet) Nina Hagen till USA och hon blev snart bortglömd.

Men jag återvänder gärna till hennes härliga debut "Nina Hagen Band". Där får hon blomma ut och komma till sin rätt.