OSIBISA

Precis i början av 1970-talet märktes en liten, liten trend av Afro-rock. Det var när Santana hade slagit igenom stort med sin Latin-rock ("Abraxas" 1970) och fältet låg öppet för congas, sambatoner, explosiva latinrytmer och sång på spanska. En slags musikalisk EXOTISM mitt på rockscenen. Brinnande het, kryddad, erotisk. Rockmusiken var också vid tiden 1969-70 vidöppen för influenser och korsbefruktningar.

Och någonstans då hördes ljudet från afro-baserade grupper som Osibisa, Asagai och Mandrill. Nu är väl dessa bortglömda. Några riktiga genombrott blev det aldrig och ännu hade ingen börjat tala om världsmusik.

Osibisa var bäst av dessa afro, och sannerligen värda att återupptäcka. Bildat 1969 av tre musiker från Ghana i Västafrika som var bosatta i London. Ihop med tre västindier och ytterligare en afrikan från Nigeria. Debuterade med albumen "Osibisa" och "Woyaya" (båda MCA 1971). Musikaliskt krut med en högt uppdriven fusion av västafrikansk hilife, latinrytmer, jazz, rock och soul. Allt med en drivande dansvänlighet, fysiskt utspel och andlig skönhet som är enastående.


De science fiction-mättade omslagen av Roger Dean var däremot gräsliga. Samme konstnär som försåg Yes och Uriah Heep med fula fantasy-fordral. Kanske bidrog de till att dessa skivor kom att betraktas som hopplöst tidsbundna?

Under 1980-talet och senare var det många som spådde afro-musikens breda genombrott (som reggae på 70-talet). Ännu har det inte kommit. Kanske saknas kanaler. I diskussioner om World Music har jag sällan sett Osibisa nämnas. Trots att gruppens drivkraft, saxofonisten Teddy Osei och gänget fortfarande lär vara aktiva.

Någon gång hördes kritik mot Osibisa, att deras "hårda" puls och utspel mera motsvarade västerländska förväntningar på "afrikanskt" än genuint avspänt afrikansk kultur. Sådan kritik kan man bara skita i. Sätt på deras album "Woyaya" från 1971 och bara låt dig ryckas med av hänförelsen. Och hör de fräcka blåsarna!

ABSTINENS
Jo så här var det. Min fina MP3 Apple Classic 80GB gick sönder och slocknade. Utan förvarning. Snopet eftersom den aldrig visat någon tendens till krångel och jag varit så oerhört nöjd med den. I motsats till min tidigare Creative Zen Sleek som jämt krånglade. Apple Classic är rena drömmen med sin väldiga kapacitet, lättskötta display och innehåll speglat i datorn. Har laddat in mina 200 CD med vild, spretig musikblandning och spelar upp på slumpval låtar. Ständigt överraskad av dessa oväntade möten mellan ny fransk electronica, gammal pop, rökig 50-talsjazz, Zappa, Povel, Tjajkovskij-symfonier och Amy Winehouse. Till exempel.

Men nu slocknade allt plötsligt. Nytt ex MP3-spelare på ettårsgarantin? Nej, Onoff tog in den istället på 3 veckors service. Mjukvaran blåses ut, ominstalleras. Och alla 2780 spår försvinner. Som tur var finnas allt innehåll samlat på datorns hårddisk, så det bör bli enkelt att återställa musiken. (Så var det inte på förra Creative Zen Sleek, där jag fick mata in och rekonstruera ett helt års samlande).

Nå, jag saknar min kära MP3 och känner svår musikabstinens. Snart BARA 2 veckor kvar. Jag räknar baklänges. Och jag som precis varit på Pet Sounds på Söder och inhandlat nygamla CD med Osibisa och Karl Gerhard att lägga till min MP3-samling. Och hittat BRA antologi med Nina Simone. Musiksamlande blir som en drog, en passion.

Två veckor till utan MP2-musik. Dagens i-landsproblem kanske. Men likväl en frustrerad saknad. Musiken behövs för liv och energi under trötta jobbdagar och i nerbrytande tider av nerskärningar och stress.

NINA SIMONE
Nina Simone var en fantastisk sångerska och en lysande pianist. Hon sjöng med en djup altröst och en auktoritet som kunde spränga berg. Jag skulle med all rätt vilja kalla henne soulsångerska - och jazzpianist. Själv skulle hon spottat åt de beteckningarna. Hon ansåg sådana ord bara var rasistiskt trams. Hennes minst sagt temperamentsfulla, bitchiga framtoning ingav respekt.

Men hennes skivkatalog är en enda röra. Jag fattar inte att stora skivbolag som RCA och Philips kunde ge ut samlingar som ibland var rena mischmasch, halvdubletter och ibland upptagningar av så dålig ljudkvalité att det inte behövdes Nina Simones heta temperament för att bli förbannad.

Den enda riktigt bra samling jag hittat med henne finns bara på LP. "My baby just cares for me" (Charley 1982). Med titel från hennes jazziga, svängiga sång inspelad 1957. På den tiden sjöng hon också gärna Ellington och Gershwin. (Det finns andra senare, sämre samlingsutgåvor med samma titel. Förvirringen är total).

På 1960-talet sympatiserade hon med "Black power" och gjorde laddade inspelningar genomsyrade av politiskt ursinne. Och en sjuhelvetes soulkänsla. Dessutom gjorde hon känsliga covers av bl.a. Beatles "Here comes the sun" och BeeGees "To love somebody". Och av "Ain't go no - I got life" från musikalen "Hair", hennes kanske mest kända inspelning.

Jag såg Nina Simone live en gång. Det var på Skeppsholmens jazzfestival 1987, och det blev tyvärr en ren uppvisning i publikförakt. Hon tittade på klockan, avbröt och skällde ut sin medmusiker när han spelade fel, hade glömt hans namn när hon skulle presentera honom osv. Så mycket till konsert blev det inte. Nä, mot slutet var hon bitter. Bitter som fan på det vita etablissemang som hon ansåg diskriminerat henne från början.


Men en sångerska som Nina Simone finns det bara en av. Hennes kraftfulla altröst hade en personlighet som kunde spräcka glas. 2003 dog hon. Jag fortsätter leta bland hennes röriga diskografi. För hennes bästa inspelningar är guld värda.

11 SEPTEMBER - tungt datum

1973 - Militärkuppen i Chile
2001 - Terrorattackerna mot World Trade Center, New York
2003 - Anna Lindh dör efter knivöverfall i Stockholm

Det säger väl allt?