NINA SIMONE
Nina Simone var en fantastisk sångerska och en lysande pianist. Hon sjöng med en djup altröst och en auktoritet som kunde spränga berg. Jag skulle med all rätt vilja kalla henne soulsångerska - och jazzpianist. Själv skulle hon spottat åt de beteckningarna. Hon ansåg sådana ord bara var rasistiskt trams. Hennes minst sagt temperamentsfulla, bitchiga framtoning ingav respekt.

Men hennes skivkatalog är en enda röra. Jag fattar inte att stora skivbolag som RCA och Philips kunde ge ut samlingar som ibland var rena mischmasch, halvdubletter och ibland upptagningar av så dålig ljudkvalité att det inte behövdes Nina Simones heta temperament för att bli förbannad.

Den enda riktigt bra samling jag hittat med henne finns bara på LP. "My baby just cares for me" (Charley 1982). Med titel från hennes jazziga, svängiga sång inspelad 1957. På den tiden sjöng hon också gärna Ellington och Gershwin. (Det finns andra senare, sämre samlingsutgåvor med samma titel. Förvirringen är total).

På 1960-talet sympatiserade hon med "Black power" och gjorde laddade inspelningar genomsyrade av politiskt ursinne. Och en sjuhelvetes soulkänsla. Dessutom gjorde hon känsliga covers av bl.a. Beatles "Here comes the sun" och BeeGees "To love somebody". Och av "Ain't go no - I got life" från musikalen "Hair", hennes kanske mest kända inspelning.

Jag såg Nina Simone live en gång. Det var på Skeppsholmens jazzfestival 1987, och det blev tyvärr en ren uppvisning i publikförakt. Hon tittade på klockan, avbröt och skällde ut sin medmusiker när han spelade fel, hade glömt hans namn när hon skulle presentera honom osv. Så mycket till konsert blev det inte. Nä, mot slutet var hon bitter. Bitter som fan på det vita etablissemang som hon ansåg diskriminerat henne från början.


Men en sångerska som Nina Simone finns det bara en av. Hennes kraftfulla altröst hade en personlighet som kunde spräcka glas. 2003 dog hon. Jag fortsätter leta bland hennes röriga diskografi. För hennes bästa inspelningar är guld värda.