OSIBISA

Precis i början av 1970-talet märktes en liten, liten trend av Afro-rock. Det var när Santana hade slagit igenom stort med sin Latin-rock ("Abraxas" 1970) och fältet låg öppet för congas, sambatoner, explosiva latinrytmer och sång på spanska. En slags musikalisk EXOTISM mitt på rockscenen. Brinnande het, kryddad, erotisk. Rockmusiken var också vid tiden 1969-70 vidöppen för influenser och korsbefruktningar.

Och någonstans då hördes ljudet från afro-baserade grupper som Osibisa, Asagai och Mandrill. Nu är väl dessa bortglömda. Några riktiga genombrott blev det aldrig och ännu hade ingen börjat tala om världsmusik.

Osibisa var bäst av dessa afro, och sannerligen värda att återupptäcka. Bildat 1969 av tre musiker från Ghana i Västafrika som var bosatta i London. Ihop med tre västindier och ytterligare en afrikan från Nigeria. Debuterade med albumen "Osibisa" och "Woyaya" (båda MCA 1971). Musikaliskt krut med en högt uppdriven fusion av västafrikansk hilife, latinrytmer, jazz, rock och soul. Allt med en drivande dansvänlighet, fysiskt utspel och andlig skönhet som är enastående.


De science fiction-mättade omslagen av Roger Dean var däremot gräsliga. Samme konstnär som försåg Yes och Uriah Heep med fula fantasy-fordral. Kanske bidrog de till att dessa skivor kom att betraktas som hopplöst tidsbundna?

Under 1980-talet och senare var det många som spådde afro-musikens breda genombrott (som reggae på 70-talet). Ännu har det inte kommit. Kanske saknas kanaler. I diskussioner om World Music har jag sällan sett Osibisa nämnas. Trots att gruppens drivkraft, saxofonisten Teddy Osei och gänget fortfarande lär vara aktiva.

Någon gång hördes kritik mot Osibisa, att deras "hårda" puls och utspel mera motsvarade västerländska förväntningar på "afrikanskt" än genuint avspänt afrikansk kultur. Sådan kritik kan man bara skita i. Sätt på deras album "Woyaya" från 1971 och bara låt dig ryckas med av hänförelsen. Och hör de fräcka blåsarna!