Jag gråter! Ikväll är Jane Birkin på Södra Teatern i Stockholm. Och vi är inte där. Hade skrivit upp att hon kommer till Stockholm den 25 februari (då vi inte kan). Så visar det sig - i gårdagens tidning - att det istället är den 25 JANUARI - ikväll! Oj, snabbt, då kanske vi kan. Så visar det sig - att det är UTSÅLT !!!

Så pinsamt, så snopet! Har Jane Birkin så stor publik i Stockholm? Café latte-publik från city? Worldmusic-publik från Söder? Inte vet jag!


Vi missar upplevelsen av Jane Birkin på scenen, men får njuta av hennes skivor "Arabesque" (2002), "Rendez-vous" (2004) och "Fictons" (2006).

Mäktigt med Beethovens femma i Berwaldhallen igår! Daniel Harding och Radiosymfonikerna gjorde en bra, kraftfull tolkning. Och DN Kultur hade 20/1 ett fint uppslag om "Ödessymfonin" som fyller 200 år i år.

Den psykologiska kampen, enkelheten i ödesmotivet som drabbar en direkt, agressiviteten, brutaliteten, skönheten, lyftet och segern mot slutet. Ja, Symfoni nr 5, c-moll (1808) av Ludwig van Beethoven är briljant, just i sin enkelhet, klarhet och kraft. Ofta har den fått någon slags grå vanlighetsstämpel i snobbkretsar. Igor Stravinskij uttalade sig i en gammal tv-intervju kärleksfullt om alla Beethovens symfonier. Alla utom femman. För den var "too often played" för att kunna bedömas. Stravinskij var en sann snobb.

För mig (som för många andra) var Beethovens femma ingången till hela den klassiska musiken. Det knackande ödet och finalens kamp tog mig med storm. Då var det på LP med Herbert von Karajan och Berlinerfilharmonikerna i (dubbelt) klassiska inspelningarna på Deutsche Grammophon (ca 1963, bilden). Nu var härligt att Harding och SRO lyfte fram den och DN tog den på allvar. För femman är verkligen livskraftig och inte alls "utnött" som en del låtit påskina.

Vad roligt att "Darling" fick en guldbagge. Berättelsen om bortskämda överklasstjejen Eva (Michelle Meadows) som blir ställd på bar backe, tvingas söka knegarjobb och då möter bortkomne, plufsige, frånskilde losern Bernard (Michael Segerström). Deras vägar möts och glimtar till i något som kan likna vänskap, innan Eva hittar andra spår och åter vänder Bernard ryggen i förakt.

Det är rörande film Johan Kling har skapat. Enkel i sin handling. Michael Segerström gör något stort av sin snälla, välmenande roll. Det var ju också han som fick baggen som "Bästa manliga skådespelare". Svårare däremot att avgöra om Michelle Meadows spelar dåligt, eller om hon skickligt gestaltar en korkad rollfigur. Förmodligen det senare. "Darling" är en stor, anspråkslös film som med små medel berättar om klasskillnader, värme och ensamhet. Komisk i sina krockar och slumpartade möten.

Fick ett hugskott, en plötslig längtan till San Francisco. Har alltid velat åka till San Francisco. Ända sen den där låten med Scott McKenzie. Den romantiska hippiehymnen från 1967 som egentligen är rätt banal. Men den tände en vision, en längtan som jag aldrig blivit kvitt.

The Bay Area, Oaklands, Berkeley. Det låter som poesi. Golden Gate-bron, backarna, spårvagnarna. Dimman som sveper in från Stilla Havet. Parkerna, Haight Ashbury (jaja...), kulturhistorien, Fisherman's Wharf. Vi får väl se vad det blir. Tills dess i regniga vintermörkret...California dreamin'.

Kommer ni ihåg Donovan? Den milde rockpoeten som var JÄTTESTOR på 1960-talet? Trodde han var bortglömd, men upptäcker gott om uppslag på nätet. Lyssnar på hans samlingsskiva "Donovan's Greatest Hits" (Epic 1969). Och Donovan är bara SÅ BRA. Så fantastiskt bra.

Skotske Donovan Leitch var bara 18 år när han slog igenom som "Storbritanniens Bob Dylan" runt 1965. Ni vet, "folksångare", akustisk gitarr, munspelsställ, jeans, "protestsånger" osv. Men snart hittade unge Donovan sin helt egna stil.

De keltiska folksagornas mystik, folkrock och flummig flower power blev en egen brygd i Donovans melodiösa sånger. Likt en dåtida Thomas Di Leva klädde hans sig gärna i indiska kaftaner, mediterade och kallade sina album för "Mellow yellow", "Sunshine Superman" och "A Gift from a Flower to a Garden". Naturromantik och färggrann, mjuk psykedelia (med påtända övertoner). Åren 1967-1968 var Donovan så rätt, så rätt. Hans anslående popmelodier hamnade alltid på topplistorna och naturligtvis åkte han med The Beatles till Indien och mediterade för Maharishi.


Vad som slår en nu är Donovans otroligt bra melodier, fantasifulla arrangemang och texter ("Looking through crystal spectacles...") Den smygande känslan i "Wear you like a heaven" (bilden, Epic LP 1967). Och bland ständiga musiker runt Donovan fanns faktiskt Jimmy Page, John Paul Jones och John Bonham. Samma herrar som snart skulle ingå i Led Zeppelin! Tanken svindlar. Det kan tyckas ljusår mellan Donovans milda sagopop och Led Zeppelins stenhårda avgrundsvrål. Men kanske inte. I Donovans "Hurdy gurdy man" tränger Jimmy Pages gitarr fram som en vass syl.

Donovan var jättestor runt 1966-69. Hippie-epoken. Men när den tog slut tog allmänna intresset för Donovan slut. Han hade förknippats så intimt med en viss epok. Under 1970-talet och framåt fortsatte Donovan vara lika aktiv, som en singer/songwriter. Men inte många brydde sig om honom, och redan 1973 betraktades han som hopplöst passé. Men "Donovan's Greatest Hits" (1969) är ett lysande samlingsalbum som fångar hans storhetstid. Och BRA låtar. "Jennifer Junniper"!

Det här var HÄFTIGT! Gick på konstutställning på Liljevalchs och såg sista dagen av Otto G Carlsund. 1920-tals modernism. Avantgarde. Geometriska målningar, maskinmotiv, experiment. Producenten Anders Wahlgren har låtit rekonstruera Carlsunds väldiga muralmålning från Stockholms-utställningen 1930 och ställt upp konstnärens favoritbil, en blå Bugatti från 1927 i salongen.



.
.
.
BÄST AV ALLT - mycket märkliga avantgarde-filmen "Ballet Mécanique" från 1924, skapad av konstnären Fernand Léger och kompositören George Antheil. En komposition för film (stumfilm), två pianon, självspelande piano, stort slagverk och flygplanspropeller. En sådan vild dadaism som var vanligt på 1920-talet och inte dök upp igen förrän på 1960-talet (fast i annan skepnad).

Från en sal på Liljevalchs tjuter en kompakt klangmatta av polissirener, pianon, gongongs och xylofoner. Det är suggererande, bedövande, monotont. Svart/vita filmbilder flimrar av rektanglar, kvadrater, bisarra ansikten och karuseller. Musikinspelningen är samtida med Anders Loguin och Kroumata m.fl. "Ballet Mécanique" är en sällsam och rent berusande upplevelse. Det är 20-tal och vidöppet för allt nytt.

Så dog Slas. Stig Claesson (1928-2008) var det sparsmakades mästare. Så personlig i sina ordknappa berättelser, med öga för det unika i det triviala. Oavsett om skildringen var från Söders höjder eller från svenska obygden. Hans bilder hade samma signum; enkla, sparsamma, kärnfulla.

Slas var en cool bohem på Söder som skrev roman efter roman, år efter år. Många blev det. Behagligt korta, anspråkslösa var de alltid. Ibland fullständigt geniala. Ibland bara tafatta och alltför skissartade. Men alltid lika vackert vemodiga och med samma slags torra humor. Egna favoriter; "En vandring i solen" (1976), "Om vänskap funnes" (1981) och inte minst "Kärlek rostar inte" (1988).

Jane Birkin "Arabesque" (Narada CD 2002) är en märklig, fransk skiva som vi lyssnat på hela julen. "Arabesque" är Jane Birkins omtolkning av gamla Serge Gainsbourg-låtar i nordafrikansk (algerisk) tappning. I en liveinspelning från Paris 2002 sjunger hon med spröd röst och stor värme "Elise", "Comment te dire adieu" o.a. till slingrande komp av fiol, arabisk luta, afrikansk trumma och långa borduntoner. Det är sparsmakat, lågmält och mycket sensuellt vackert. Ibland tålamodsprövande långsamt men mest djärvt nyskapande.

Jo, Jane Birkin HAR faktiskt gjort annat än "Je t'aime, moi non plus" och här visar hon prov på ett fascinerande konstnärsskap som artist. Den 25 januari kommer hon till Stockholm.