Mäktigt med Beethovens femma i Berwaldhallen igår! Daniel Harding och Radiosymfonikerna gjorde en bra, kraftfull tolkning. Och DN Kultur hade 20/1 ett fint uppslag om "Ödessymfonin" som fyller 200 år i år.

Den psykologiska kampen, enkelheten i ödesmotivet som drabbar en direkt, agressiviteten, brutaliteten, skönheten, lyftet och segern mot slutet. Ja, Symfoni nr 5, c-moll (1808) av Ludwig van Beethoven är briljant, just i sin enkelhet, klarhet och kraft. Ofta har den fått någon slags grå vanlighetsstämpel i snobbkretsar. Igor Stravinskij uttalade sig i en gammal tv-intervju kärleksfullt om alla Beethovens symfonier. Alla utom femman. För den var "too often played" för att kunna bedömas. Stravinskij var en sann snobb.

För mig (som för många andra) var Beethovens femma ingången till hela den klassiska musiken. Det knackande ödet och finalens kamp tog mig med storm. Då var det på LP med Herbert von Karajan och Berlinerfilharmonikerna i (dubbelt) klassiska inspelningarna på Deutsche Grammophon (ca 1963, bilden). Nu var härligt att Harding och SRO lyfte fram den och DN tog den på allvar. För femman är verkligen livskraftig och inte alls "utnött" som en del låtit påskina.