MIDSOMMAR!
Blomster å sill å kallt brännvin, jordgubbar å långa nätter. Passar bra att rekommendera Lasse Tennander och hans lysande Evert Taube-CD "Så länge hjärtat kan slå" (Gazell 2002).

Urvalet kan först verka konventionellt. Här är "Sjösala vals" och "Calle Schewens vals" och "Fragancia" och alla andra "måsten". Men Tennander går in i texten med en inlevelse som lyfter den mest söndersjungna Taube-sång till nya dimensioner. Bär fram både historier och melodier så att man hör dem på nytt. Så blir "Sjuttonde balladen" en kvalfull, smärtsam blues. Och tango-arr med hornmusik ger ny relief åt komiska "Bröllopsresan till Barcelona". Lasse Tennanders nyckel är enkelhet. Och en inlevelse som sträcker sig långt utöver alla schablontolkningar som man brukar få höra vid denna tid.

Fulaste skivomslag? Det finns ju en massa kassa skivor med fula omslag. Nyligen kom boken "Sveriges sämsta skivomslag", med dansband à la 70-tal och annat. Plats för råa gapskratt!

Men sedan har vi dilemmat riktigt bra skivor som tyvärr fått fula/konstiga omslag. Många Zappa- och Stones-skivor hamnar där. Men vad säger man om Herbie Hancock och hans funkiga, läckra jazzrock-LP "Head Hunters" (CBS 1974)? Utmärkt musik. Men omslaget? Hur tänkte Columbias formgivare när de satte en stor elektronikmojäng mitt i päran på Hancock själv?

Läser en notis i dagens DN Kultur om att engelska tidningen The Guardian har listat upp de mest överskattade rockalbumen. Under rubriken "Sgt Pepper must die" dissas många av de klenoder som annars ofta toppar bästa-listor. En rolig tvärtom-grej, och med läsarinlägg under rubriken "The hot albums that leave you cold". The Beatles "Sgt Pepper" råkar mest illa ut och rankas som mest överskattad. Det har jag förståelse för även om jag inte håller med. Men det är inte BARA det vanliga "punkare-sågar-Pink-Floyd"-syndromet, utan här spretar det åt alla håll.

Här är min egen lista på mest överskattade album. Föga politiskt korrekt:
1.) The Clash - London calling
2.) Nirvana - Nevermind
3.) Sex Pistols - Never mind the bollocks...
4.) Velvet Underground - Velvet Underground & Nico
5.) David Bowie - The rise & fall of Ziggy Stardust...
6.) The Band - Music from Big Pink
7.) Ulf Lundell - allt
8.) Jacob Hellman - Och stora havet
9.) Michael Jackson - Thriller & Bad
10.) Madonna - mycket
Men någon slags hatkärlek ändå kanske. För de man är mest ointresserade av, de är man bara likgiltig för.

Grattis till Eva idag, på dagen! Röda rosor, ny klocka och bra Bryan Ferry: "Dylanesque" (Virgin CD 2007). Och rolig fest med goda vänner igår, en varm sommarkväll på balkongen!

"Dylanesque" är Bryan Ferry sings Bob Dylan på ett rasande gott humör. Han drar igång med en precis och snabb "Just like Tom Thumb's blues" och går vidare i smakfull "Simple twist of fate" där melodins skönhet kommer fram.

Jag vill påstå att eleganten Ferry är som bäst solo när han tolkar just covers. Hans första skivor i eget namn är personliga covermixar, och hans förbisedda album med 30-talsklassiker, "As time goes by" (Reprise 1999), är skyhögt bättre än Rod Stewarts hela "American Songbook"-serie. Medan Bryan Ferrys album med egna låtar ofta har varit ganska tradiga historier.

Och just nu får jag budskapet att Povel Ramel är död. Tråkigt! En av giganterna i svensk nöjeshistoria. Har vuxit upp med knäppheter som svärdslukaren "Itmah Hohah" från Indien, coola "Gräsänklings blues" och den utflippade firmafesten i "Bladbergeri hurra". Njuter av hans intelligenta stilparodier från 60-talet, "Torstigaste bröder" och fantastiska sviten "Håll musiken igång!". Eller en finstämt, bortglömd pärla som "Mitt glada trettiotal".

Snabb, slagfärdig, helknäpp, naivistisk. Men aldrig elak eller smaklös. Och hela tiden - MYCKET musikalisk, även i själva humorn. I förra veckan fyllde Povel 85 år.

Verkligen intressant att se filmen "Sigrid och Isaac" av Anders Wahlgren (SVT 4 juni). Det färgstarka (minst sagt!) konstnärsparet Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén kom med något helt nytt i den svenska konstvärlden på 1910-talet. Ohämmat färgglad, naivistisk konst i Matisses anda, i ett Sverige som fortfarande behärskades av en tung nationalromantik. Det tog tid att vinna gehör i Sverige. Grünewald drabbades av antisemitism och Hjertén togs inte på allvar som kvinna.

Isaac Grünewald blev ändå framgångsrik medan Sigrid Hjertén fick stå i skuggan och fick sitt genombrott när det var för sent.
Allt detta skildras i filmen genom deras konstverk, arkivfilmer, fotografier och dialoger. Isaac och Sigrid gestaltas (osynligt) av Philip Zandén och Gunilla Röör i mycket sensuella dialoger genom hela filmen.


Samtidigt har Moderna Museet i Stockholm en fantastisk utställning av denna gudabenådade period i svensk konsthistoria, "10 historier : Svensk konst 1910-1945". Här finns just Grünewald och Hjertén, jämte Dardel, Jolin, X-et, Olsson Hagalund och många fler.

Då får ni också chansen att se nutida Karin Mamma Andersson och hennes stora tavlor i helt egen stil. (Bilder: Ovan: Dvd-omslag till Anders Wahlgrens film. Nedan: Omslag utställningskatalog från Norrköpings Konstmuseum, 2002).

"It was forty years ago today..."
På dagen för 40 år sedan kom den ut, The Beatles, "Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band" (Parlophone, 1967). Jag var 11 år och min svåger Leif hade köpt den nästan samma dag den kom ut. The Beatles hade blivit så konstiga. Så flippiga och mystiska. Men singeln "Penny Lane"/"Strawberry fields forever", som jag köpt för veckopengen på Hefoma i Helsingborg på våren, hade växt sig till den världens bästa singelskiva som den är.

"Sgt Pepper" var en knockout. Jag lyssnade på den om och om igen hela den sommaren. Sista slutackordet i "A day in the life" var helt omtumlande. Då vände "Sgt Pepper" upp och ner på allting. Nu kan jag den FÖR bra. Blir inte överraskad längre. Allt är så givet. Men visst, bryt ut en låt som "Fixing a hole" och hör hur bra den är. Eller de berusande motrytmerna i kufiska "Being for benefit for Mr Kite". Min favoritlåt på skivan. "And tonight Henry The Horse dances the waltz..."