GOTT NYTT ÅR!!!

Vi får hoppas på ett bra (ett bättre) 2007!
Skål tamejfan!
Och grattis till Siw Malmkvist som fyller 70 år idag!

ÅRETS ÅRETS 2006

Dags att sammanfatta 2006. Starka nyhetshändelser, svagt kulturår.

Årets TV: Fredrik Lindström - Svenska dialektmysterier & Världens modernaste land, SVT
Årets utländska CD: Bob Dylan - Modern times
Och kanske Bruce Springsteen - The Pete Seeger sessions
(OK, inga nydanande val)
Årets svenska CD: Hmm.. kanske The Knife - Silent shout
Årets konsert: Zappa plays Zappa, hyllningskonsert på Johanneshov
Årets klassiska konsert: Sjostakovitj - revolutionsmusik, Sthlm konserthus
Årets film: (Nyfiken på) Farväl Falkenberg, Paris je t´aime, Shortbus
Årets bok: (Nyfiken på) Susanne Alakoski - Svinalängorna och Jan Arnald - Artur och Maria
Årets egna upplevelse: New York City!
Årets fest: Min 50-årsfest
Årets trend: Frankrike, allt franskt
Årets rabalder: Danska Muhammed-karikatyrerna
Årets loser: Cecilia Stegö Chilo
Årets svensk: Christer Fuglesang
Årets arkitektur: Svea Torn (under byggnad) vid Stadion, Sthlm

"Sven Klangs Kvintett" på DVD i julklapp! En av mina favoritfilmer som jag kan se hur många gånger som helst. Stellan Olsson regisserade filmen 1976. Men det är inte hans regi som lyfter filmen, utan Musikteatergruppen Oktober och deras lysande skådespel.

En underbar historia i svart/vitt om ett litet dansband i Höganäs 1958. Helt styrt av den auktoritäre ärketönten Sven Klang (mycket roligt spelad av Anders Granström). Till detta kapell kommer Lasse (Christer Boustedt), jazzrebell som lirar skjortan av de andra i explosiva bebop-solon. Men det var inte vad Sven Klang hade väntat sig. För honom är Lasse en besvärlig fan som ifrågasätter och spelar sönder dansaftnarna med "niggertoner" som Sven inte förstår.

Lasse är en egocentrerad individualist som hör hemma i riktiga jazzvärlden. Men för att försörja sig får han uppgivet spela "en massa skit" i militärmusik och i dansband. En unik poäng i filmen är att Lasses saxspel är autentiskt. Christer Boustedt var en av Sveriges absolut främsta jazzmusiker. Det hade inte varit samma sak med en annan skådis och ett dubbat saxofonspel. Så får man ta att han var mera begränsad som skådespelare.


Kennet (Henric Holmberg) är arbetarkillen bakom trummorna. Med drömmar om den stora jazzen och kvällskurs på Hermods. Men det blir inte mycket mer än brustna drömmar av något av det. Gymnasieeleven Rolf (Jan Lindell) har däremot framtiden utstakad. Holmberg gör ett mycket fint rollporträtt. Underbart är också dessa pojkars pojkaktiga beundran för jazzstjärnan Lasse, som är musikaliskt överlägsen. Deras häpna, lyckliga miner när Lasse öser på första Parker-solot är en av filmens finaste stunder.

Och så sångerskan Eva (Eva Remaeus), ung tonårstjej som upptäcks av mansgrisen Sven Klang och utnyttjas av honom och får barn. Eva gör också ett mycket fint rollporträtt. Att filmen är gjord på 1970-talet lyser igenom på ETT ställe, i repliken "Han (Sven) äger inte bara instrumenten, han äger OSS också!" Det får en egendomlig effekt nu efteråt. En sådan replik hade knappast uttalats på 50-talet.

Men annars är det en lyckad tidsskildring (småstad i Skåne på 50-talet). Och ett fint fångande av jazzens innersta själ, jazz som revolt. Och en varm, tragikomisk berättelse med många sköna repliker att grunna på ("Det där djävla beboppa-luljandet, det är väl för en klick skummisar", "Alla danskar lirar dixie", "Ni kan ju börja STEPPA, det brukar gå hem!") Så får man ta att Olssons regi bitvis är tafflig och att ljudmixen ibland är usel. För Oktoberteaterns spel går rakt in i hjärtat.

GOD JUL alla goa vänner och kära läsare!
Och grattis till alla som heter Eva!

Grattis till Peps Persson, 60 år idag!
Peps är en av de mest genommusikaliska människor jag känner till. Att följa samspelet mellan honom och ständige trumslagaren Bosse Skoglund är en njutning bara det. Underbare trummisen Bosse Skoglund som förresten har fyllt 70 år (!) i år.

Peps - och Bosse, har gjort en lång rad skivor genom åren. Alla bra, alltid proffsiga, infallsrika, starkt personliga. Två av deras allra bästa skivor kom faktiskt på 1990-talet. "Spelar för livet" (Sonet 1992) som Peps Blodsband, med sin bredd av stilar och fulländade låtar. Och den djupt underskattade "Rotblos" som Peps Persson & The DownHome Blues Band (Sonet 1997, bilden). En lysande coverskiva av gamla bluesklassiker i Peps inkännande hand. Och grattis Life!

Dagar av rymdpromenader däruppe i skyn. Passar bra med spacade klanger. Som "Mysterious traveller" med Weather Report från 1974. Sedan dess har farkosterna i rymden bara blivit större. "Jag känner ingen hemlängtan - ännu", säger Fuglesang.

ÄNTLIGEN I RYMDEN!

Rymdskeppet Discovery lyfte mitt i natten, utan att vi var beredda på det! Väderrapporten lovade goda utsikter! Christer Fuglesang och gänget är redan där uppe, svävande....

Åter dags att plocka fram gamla Jules Verne och rymdromantik. Bild från ett tändsticksplån 1920. Hi Life!

"Ground control to Major Tom....."

Vi gläds för ett ögonblick åt rymdyran kring Christer Fuglesang och den fördröjda raketuppskjutningen. Känner oss för ett ögonblick riktigt spacade och dras med i en pojkaktig rymdromantik som innefattar allt - från barndomshjälten Jules Verne till Stanley Kubrick till David Bowie.

Jo...visst kommer jag att följa varje sekund när Fuglesang till sist åker upp i rymden. Vet egentligen inte varför. Är det en uppdämnd längtan efter den utopi som bara en stålblank raket riktad mot himlen på en uppskjutningsramp kan innebära? Och nu ligger inga kalla krig i vägen och stör utopin. Krigen är kalla på andra sätt numera.

Mäktigt, mäktigt. Mycket mäktigt vacker. Gustav Mahler: Symfoni nr 2, Uppståndelsesymfonin (1894) i Berwaldhallen i helgen. Samtidigt, avskedkonsert för dirigenten Manfred Honeck. Stor uppställning med Radiosymfonikerna med fullt artilleri, två körer och två solister.

Har aldrig varit inlyssnad på Mahler. Kan inte hans stora symfonier utantill. Mahler är som Zappa, Morrissey och Coltrane. Antingen är man fanatiskt helfrälst eller så orkar man inte med. Mahlers symfonier kräver tid. Nu vill jag ta den tiden. Fast han som dirigent vistades i en operavärld skrev han själv aldrig någon opera. Men i hans tvåtimmarssymfonier finns hela livet som i en opera. Både dramatiken, bråddjupet, dödsmedvetenheten - och den sinnliga, lätta underhållningen.