Mäktigt, mäktigt. Mycket mäktigt vacker. Gustav Mahler: Symfoni nr 2, Uppståndelsesymfonin (1894) i Berwaldhallen i helgen. Samtidigt, avskedkonsert för dirigenten Manfred Honeck. Stor uppställning med Radiosymfonikerna med fullt artilleri, två körer och två solister.

Har aldrig varit inlyssnad på Mahler. Kan inte hans stora symfonier utantill. Mahler är som Zappa, Morrissey och Coltrane. Antingen är man fanatiskt helfrälst eller så orkar man inte med. Mahlers symfonier kräver tid. Nu vill jag ta den tiden. Fast han som dirigent vistades i en operavärld skrev han själv aldrig någon opera. Men i hans tvåtimmarssymfonier finns hela livet som i en opera. Både dramatiken, bråddjupet, dödsmedvetenheten - och den sinnliga, lätta underhållningen.