"Ground control to Major Tom....."

Vi gläds för ett ögonblick åt rymdyran kring Christer Fuglesang och den fördröjda raketuppskjutningen. Känner oss för ett ögonblick riktigt spacade och dras med i en pojkaktig rymdromantik som innefattar allt - från barndomshjälten Jules Verne till Stanley Kubrick till David Bowie.

Jo...visst kommer jag att följa varje sekund när Fuglesang till sist åker upp i rymden. Vet egentligen inte varför. Är det en uppdämnd längtan efter den utopi som bara en stålblank raket riktad mot himlen på en uppskjutningsramp kan innebära? Och nu ligger inga kalla krig i vägen och stör utopin. Krigen är kalla på andra sätt numera.