"Sven Klangs Kvintett" på DVD i julklapp! En av mina favoritfilmer som jag kan se hur många gånger som helst. Stellan Olsson regisserade filmen 1976. Men det är inte hans regi som lyfter filmen, utan Musikteatergruppen Oktober och deras lysande skådespel.

En underbar historia i svart/vitt om ett litet dansband i Höganäs 1958. Helt styrt av den auktoritäre ärketönten Sven Klang (mycket roligt spelad av Anders Granström). Till detta kapell kommer Lasse (Christer Boustedt), jazzrebell som lirar skjortan av de andra i explosiva bebop-solon. Men det var inte vad Sven Klang hade väntat sig. För honom är Lasse en besvärlig fan som ifrågasätter och spelar sönder dansaftnarna med "niggertoner" som Sven inte förstår.

Lasse är en egocentrerad individualist som hör hemma i riktiga jazzvärlden. Men för att försörja sig får han uppgivet spela "en massa skit" i militärmusik och i dansband. En unik poäng i filmen är att Lasses saxspel är autentiskt. Christer Boustedt var en av Sveriges absolut främsta jazzmusiker. Det hade inte varit samma sak med en annan skådis och ett dubbat saxofonspel. Så får man ta att han var mera begränsad som skådespelare.


Kennet (Henric Holmberg) är arbetarkillen bakom trummorna. Med drömmar om den stora jazzen och kvällskurs på Hermods. Men det blir inte mycket mer än brustna drömmar av något av det. Gymnasieeleven Rolf (Jan Lindell) har däremot framtiden utstakad. Holmberg gör ett mycket fint rollporträtt. Underbart är också dessa pojkars pojkaktiga beundran för jazzstjärnan Lasse, som är musikaliskt överlägsen. Deras häpna, lyckliga miner när Lasse öser på första Parker-solot är en av filmens finaste stunder.

Och så sångerskan Eva (Eva Remaeus), ung tonårstjej som upptäcks av mansgrisen Sven Klang och utnyttjas av honom och får barn. Eva gör också ett mycket fint rollporträtt. Att filmen är gjord på 1970-talet lyser igenom på ETT ställe, i repliken "Han (Sven) äger inte bara instrumenten, han äger OSS också!" Det får en egendomlig effekt nu efteråt. En sådan replik hade knappast uttalats på 50-talet.

Men annars är det en lyckad tidsskildring (småstad i Skåne på 50-talet). Och ett fint fångande av jazzens innersta själ, jazz som revolt. Och en varm, tragikomisk berättelse med många sköna repliker att grunna på ("Det där djävla beboppa-luljandet, det är väl för en klick skummisar", "Alla danskar lirar dixie", "Ni kan ju börja STEPPA, det brukar gå hem!") Så får man ta att Olssons regi bitvis är tafflig och att ljudmixen ibland är usel. För Oktoberteaterns spel går rakt in i hjärtat.