Ja, Olle Ljungström är verkligen bra. Har lyssnat mycket på hans skivor sedan ångbåten. Speciellt på "Tack" (1995), "Det stora kalaset" (1998) och "En apa som liknar dej" (2000).

Liksom många stora poeter och sångskrivare har han en förmåga att beskriva vardagens tristess och ångest med en avväpnande underfundighet och ett MYCKET säreget bildspråk. Och detta till de mest bedårande popmelodier som han sjunger med sin ljusa, lite spruckna röst. Ingen stor röst, men varmt personlig.

Riktigt bred och folklig har han aldrig blivit, trots sina många intagande melodier. Den trogna publiken tycks han ha i Stockholms innerstad. En bohem för mediefolk på Söder? Inte vet jag. Ändå går det en linje av säregna, känsliga rockpoetspojkar. Från Jacob Hellman till Di Leva till Olle Ljungström till Håkan Hellström.

Jacob Hellmans storhet förstod jag aldrig. Di Leva var helt strålande vid tiden för "Rymdblomma" (1989), men fick senare svårt att förnya sig. Olle Ljungström blev en exklusiv bohem medan Håkan Hellström står för det riktigt breda, folkkära.

Olle har hittills gjort sex album, alla kan rekommenderas. De har en jämn, hög kvalitet som genomsyras av hans begåvning och starka personlighet. Å andra sidan är de ganska snarlika. Någon direkt utveckling är svår att tala om. Men - med en Olle-skiva i lurarna är det bara att njuta.

Rolig ångbåtskryssning igår! Den förträfflige Olle Ljungström spelade på s/s Blidösund på en tur ut i Stockholms skärgård. Trångt, fullsatt och med fullt jubel i akterkajutan. Sparsmakat med Olle, ständige gitarristen Heinz Liljedahl och Andreas Dahlbeck på bongos och någon slags elektrisk cittra.

Och Olle sjöng med värme många av sina genialiska små mästerverk. "Norrländska präriens gudinna", "Nåt för dom som väntar", "Som en galen hund", "Det betyder ingenting", "En apa som liknar dej". Hans småprat mellan låtarna var nästan ohörbart och när han sjöng den känsliga, finstämda "Jag och min far" dränktes sången av folk som pratade högt i kajutan. Men annars var publiken med på varenda vers, varenda textrad, och jublet visste inga gränser. Det var en lycklig kväll.

DN uppmärksammar att det är precis 40 år sedan The Beatles "Revolver" gavs ut! Gentilt! Gillar Johns flummiga sömnighet i "I'm only sleeping", Pauls fulländade "Eleonor Rigby" och de spacade, psykedeliska galopperna i "Tomorrow never knows".

Så har äntligen denna, en av Monicas allra bästa album, till slut kommit ut på CD. Det tog tid. Det är "Monica / Monica" från 1971. Med tio starka låtar och lysande arrangemang av Monica Dominique (som är den andra Monica i titlen). "Trubbel" av Olle Adolphson, "I valet och kvalet" efter Gustaf Fröding. Fina covers av Neil Diamond, George Harrison och Frank Zappa (!!! jo, faktiskt!). Det är nog Monicas poppigaste LP, och hon sjunger sagolikt.

På CD har den nu alltså kommit ut med titeln "Diamanter", kombinerad med hennes lite småtråkiga album "Hej man!" (1975). Men gott nog ändå. Just dessa två var de enda skivor Monica gjorde på Odeon. Det är väl därför de hamnat lite utanför i skivutgivningen.


För Monica Zetterlunds diskografi är en rörig historia. Fördelad på en mängd olika skivbolag, och med huvuddelen på Philips som aldrig lyckades ge henne någon speciellt bra marknadsföring. Bland hennes främsta album bör nämnas "Ah Monica" (även kallad "Sakta vi går genom stan") från 1962, "Sweet Georgie Fame" från 1967 och ovan nämnda. Rent allmänt anses "Waltz for Debbie" med Monica och Bill Evans från 1964 vara hennes bästa, men den är inte min favorit.

1995 gav RCA-BMG ut den matiga CD-boxen "Ett lingonris som satts i cocktailglas". Snyggt förpackad, men tyvärr osorterad och substanslös till innehållet och därför en besvikelse. Rekommenderas hellre senare samlingsalbum som "Monicas bästa" (2001). På 1990-talet fick Monica en värdig respekt, men hennes sena album är ärligt talat rätt svajiga. Av dem är det bara "Topaz" (1993) som håller.

Oussch - så trögt att börja jobba igen! Sömniga morgnar med tungt dagsregn. Är tillbaka efter fem veckors semester. Och efter en fin, fin vecka i Skåne. Ystad sandskog. Veranda vid havet, flera mils sandstränder. Fritidsbaren där gamle Ingvar kör med sitt eviga "hallå hallå!" och säljer frasiga wienerbröd.

Blev 50-årsuppvaktad i efterhand och fick av släkten en fin tavla av konstnären Ulf Eriksson. En gammal favorit och en gång bekant från Helsingborg som då invigde mig i både jazzhistorien och sitt eget måleri. Numera bor han i Mörarp och är mycket etablerad.

Har under veckan njutit av skogen vid havet i Ystad och besökt fina restaurang Salt & brygga vid Turning Torso i Malmö. Men avskärmat mig från det mesta av nyhetsflödet och missat filmerna av franske regissören Francois Ozon på SVT.
Och nu återstår bara - ska vapenvilan mellan Israel och Hizbollah i Libanon klara att hålla i sig?

Sensuell musik i sommarnatten. En kärleksfull lista:

1.) Sadé - Love is stronger than pride (1988)
2.) Sophie Zelmani - Going home (2001)
3.) Roberta Flack - Jesse (come home, there's a hole in my bed) (1974)
4.) Van Morrison - Haunts of ancient peace (1980)
5.) Marvin Gaye - What's going on? (1971)
6.) Monica Zetterlund - Vad vet väl jag? (1971)
7.) Fläskkvartetten & Freddie Wadling - Over the rainbow (1988)
8.) Olle Ljungström - Bara himlen ser på (1995)
9.) Aretha Franklin - Dr Feelgood (1967)
10.) Billie Holiday - It ain't nobody's business if I do (1949)
11.) Freddie Wadling & Nina Persson - Måla mitt minne (2005)
12.) Erykah Badu & Stephen Marley - In love (2000)
13.) Nina Simone - Don't smoke in bed! (1957)
14.) Joni Mitchell - Goodbye, pork-pie hat! (1979)
15.) Tom Waits - Somewhere, ur West Side Story (Bernstein) (1978)