Ja, Olle Ljungström är verkligen bra. Har lyssnat mycket på hans skivor sedan ångbåten. Speciellt på "Tack" (1995), "Det stora kalaset" (1998) och "En apa som liknar dej" (2000).

Liksom många stora poeter och sångskrivare har han en förmåga att beskriva vardagens tristess och ångest med en avväpnande underfundighet och ett MYCKET säreget bildspråk. Och detta till de mest bedårande popmelodier som han sjunger med sin ljusa, lite spruckna röst. Ingen stor röst, men varmt personlig.

Riktigt bred och folklig har han aldrig blivit, trots sina många intagande melodier. Den trogna publiken tycks han ha i Stockholms innerstad. En bohem för mediefolk på Söder? Inte vet jag. Ändå går det en linje av säregna, känsliga rockpoetspojkar. Från Jacob Hellman till Di Leva till Olle Ljungström till Håkan Hellström.

Jacob Hellmans storhet förstod jag aldrig. Di Leva var helt strålande vid tiden för "Rymdblomma" (1989), men fick senare svårt att förnya sig. Olle Ljungström blev en exklusiv bohem medan Håkan Hellström står för det riktigt breda, folkkära.

Olle har hittills gjort sex album, alla kan rekommenderas. De har en jämn, hög kvalitet som genomsyras av hans begåvning och starka personlighet. Å andra sidan är de ganska snarlika. Någon direkt utveckling är svår att tala om. Men - med en Olle-skiva i lurarna är det bara att njuta.