Att se The Rolling Stones i studion anno 1968 sitta och jamma fram, leka fram, pröva sig fram till utformingen av "Sympathy for the devil" var en sann fröjd. Som att ta en titt in i trollkarlens verkstad. Från att Mick Jagger viskar fram sin Lucifer-text (efter Bulgakov) mot en loj bossanova. Till den hetsande rocksamban med congas och uuh-uuh-kör. Den mest upphetsande rocklåt som finns.

Detta kunde man se i filmen "One plus one" av Jean-Luc Godard I SVT härom kvällen. Stones-partierna är bra. Men resten av filmen är så outhärdligt jobbig. Svarta pantrarnas kvinnoförnedrande plakatpoesi tjatas om och om igen. Lika agitatoriskt som obegipligt. Och mycket tidstypiskt. Det gör att knappt ens Mick, Keith och stenarna gör filmen sevärd.

Och 80 år idag skulle han fyllt idag - Miles Davis! Världens bästa jazzmusiker och den osannolike förnyaren. Han dog tyvärr hösten 1991. Men innan dess var han även på ålderns höst den coole, sexige Miles - alltid rätt mitt ibland hippa ungdomsgäng, dansrytmer och mode.

Spännande då. Nu återvänder jag hellre till den lika coole Miles från 50-talet. Hans tidlösa jazzalbum. Till exempel "Milestones" (CBS 1958). Vitsig titel va´...?

Grattis till Bob Dylan, 65 år idag! Folkpensionär. Hyllar med hans egen sång "Stuck inside of moblie with that Memphis blues again" från klassikern "Blonde on blonde" (CBS 1966).

Och grattis till Ruth Underwood! Hon fyller 60 år idag! Den suveräna slagverkaren som spelade marimba, vibrafon, pukor och tamtam etc på Zappas nyss nämnda skivor från perioden 1973-37 och lite till. På "Roxy & elsewhere" får hon ett fint slagverkssolo när Frank Zappa presenterar: "Ladies & gentlemen - watch Ruth!..." osv. Hon var på den tiden gift med begåvade blåsaren / klaviaturspelaren Ian Underwood som också var med i The Mothers of Invention.

Vad hände sedan med en sådan fantastisk musiker som Ruth Underwood? Vem spelade hon med? Spåren slutar cirka 1978 men Ruth & Ian lär ha skiljt sig senare. Varän hon är - idag fyller hon 60 år! Samma dag som Carl von Linné och Pär Lagerkvist.

Mera Zappalogi. "Hot rats" (Reprise-Bizarre 1969). Zappas andra egentliga solo-LP efter den mindre lyckade "Lumpy gravy" (1967). Annars var det ju med The Mothers of Invention som Frank Zappa gjorde skivor i tät följd på 60-talet. Precis när Mothers släppt den sanslösa avantgarde-dubbeln "Uncle Meat" (1969) kommer Zappa med denna bomb! Ja - det börjar bli tjatigt att säga mästerverk.

"Hot rats" är besinningslös jazzrock utan like. Öppningslåten "Peaches en regalia" är ett under av komplexa blåsstämmor och rytmer i en behagligt svängig melodik som går direkt till hjärtat. Dessa virtuosa blåsstämmor finns också i "Son of Mr Green Genes" och de orientaliskt klingande "Little umbrellas" och "It must be a camel". Medan de råare bluesjammen färgar "Willie the pimp" (med Captain Beefheart på gästsång) och hårdsvängande "The gumbo variations", där Sugarcane Harris närapå sågar sönder sin elfiol.


Stor betydelse för "Hot rats" har virtuose multimusikern Ian Underwood (från Mothers vid samma tid). Han spelar alla saxar, flöjter, klarinetter, orglar och pianon i lager av pålägg. "Hot rats" är Underwoods skiva lika mycket som Zappas.

Egentligen skulle jag kommenterat Eurovision Song Contest här. Förfasat mig över att den givna vinnaren Carola blev snopet och förödmjukande brädad av några groteska monster. Men det orkar jag inte nu. Alla andra skriver om Lordi.

Jaaaa! Hatten av för Zappa-konserten igår! "Zappa plays Zappa - Tour de Frank" på Hovet, Johanneshov. En lysande konsert på nära tre timmar. Dweezil Zappa med stort band och rolige Napoleon Murphy Brock som sångare, saxofonist och charmtroll. Vilken underbar sångare han är! Denne sprallige veteran från Hawaii (tror jag?).

Konserten inleddes med film. En liveupptagning från 1973 med "Montana" och ett instrumentaljam. Mäster Frank Zappa själv från sin allra, allra bästa period. Och ett av sina allra bästa band (se inlägg nedan), med Napoleon, George Duke, bröderna Fowler, Ruth m.fl. Lysande filmat och förmodligen aldrig tidigare visat.

Så entré för Dweezil och det (förutom Napoleon) unga åttamannabandet. Självklart utrustat med vibrafon-slagverkare och allt. Musik från Zappas hela 30-åriga repertoar hade utlovats. Och mycket riktigt. Bra öppning med "Help, I'm a rock" / "Hungry freaks daddy" från första LP:n "Freak out!". Melodiösa poplåtar från "We're only in it for the money". Från avantgarde-mästerverket "Uncle Meat" spelades "King Kong" - i reggaeversion(!).


Men fokus låg ändå på låtar från guldperioden 1973-75. Då Zappa i följd gjorde albumen "Overnite sensation", "Apostrophe", "Roxy & elsewhere" och "One size fits all". Alla är de klassiker som kommer att stå sig. Dweezil, Napoleon, bandet och nu även gitarristen Steve Vai gick loss på "Camarillo Brillo", "Inca roads", "More troubles every day" och till och med mitt favoritnummer "Pygmee twylte". Det var enastående och tiden stod stilla.

Stort utrymme i mellanpartiet fick frenetiske trumslagaren Terry Bozzio ("terror-Bosse"). Heltvilt trummande sjöng han sig igenom tjatiga "I'm so cute!" och andra 1979/80-låtar. Till mångas jubel, men jag blev trött av hans frenesi.


Sångarparet Flo & Eddie medverkade inte, som först var annonserat. Det gjorde mig inget för de var aldrig mina favoriter. Svenska Mats & Morgan deltog inte heller. Men kontentan av konserten var en mycket fullmatad, mycket generös och musikaliskt lysande hyllning till Frank Zappa. Vänlige Dweezil Zappa var rörd och publikens jubel visste inga gränser. Alla mina favoritlåtar fanns med, möjligen utom "Joe's garage" och "Bobby Brown" (men den är ändå lite utnött).

Förra gången jag var på Hovet och klättrade i de otäckt branta läktarna var 1988, då Frank Zappa gjorde sin sista världsturné. "Zappa plays Zappa" var en mycket värdig fortsättning, trots huvudpersonens frånvaro.

Imorgon är det dags! "Zappa plays Zappa - Tour de Frank" på Hovet, Stockholm. Sönerna Dweezil, Ahmet samt Napoleon Murphy Brock, Flo & Eddie m.fl. framför sin hyllningskonsert till mäster Frank Zappa.

Tills dess, bra att ladda upp med utmärkta live-dubbeln "Roxy & elsewhere" (1974). Zappa från sin allra, allra bästa period. Tiomannaband med Napoleon Murphy Brock, George Duke, slagverkerskan Ruth Underwood m.fl. Avslappnad live-stämning och musikalitet i högform. Hör "Pygmee twylyte"! Zappas roliga mellansnack från vinyldubbeln är tyvärr bortklippt på CD-utgåvan.

75 år sedan dödsskjutningarna i Ådalen 1931. Ett lika tragiskt som omskakande kapitel i den svenska 1900-talshistorien. Inte mycket uppmärksamhet i medierna kring årsdagen. Jag vet, väldigt lite är dokumenterat i bild kring händelsen. Men Bo Widerbergs film "Ådalen 31" (från 1969) är mer än nog talande. Starkt, nervfullt, spänningsladdat skildras strejkbrytarna vid Marmaverken, marschen till Lunde, de förödande döddskotten.

The Vanilla Fudge - The Beat goes on (Atco, 1968). Ett bortglömt mästerverk. Symfonisk psykedelia med utblickar mot 1900-talets historia. Röster av Chamberlain, Hitler, Churchill och Kennedy passerar revy i vemodiga ljudcollaget "Voices in time". Också Edison hörs, med barnramsan "Mary had a little lamb..." som en ram för hela albumet.

The Vanilla Fudge var en powergrupp från New York. Deras musik hade tyngd som hårdrock, men med hammondorgeln främst i ljudbilden. De spelade gärna covers och drog ur låtarna i ett segt, tungt tempo. På "The Beat goes on" utgår de från Sonny & Chers låt och bygger ut en fantastisk, psykedelisk karta av cover-medley, Beethoven-variationer och ljudcollage. Det är en mycket märklig och mycket tidstypisk skiva, inte lik något annat jag har hört. Och "The Beat goes on" är den bästa av de enstaka album de hann göra under sin korta existens vid 1960-talets slut.

Pollenchock! Helt sänkt i ett bottenläge i vårblomningens tid. Skitjobbigt! Känns som i John Lennons "Cold turkey":

"Temperature’s rising
Fever is high
Can’t see no future
Can’t see no sky

My feet are so heavy
So is my head /.../
Cold turkey has got me on the run"
(John Lennon, 1969)

Grattis till Malin som fyller 17 år idag!

Och så skulle Harry Martinson fyllt 102 år idag. Folkskygg och försynt nobelpristagare, mest känd för Aniara och för ingående naturdikter. Hans naturdikter är alltför botaniska för mig, men Harrys tidiga sjömansdikter är det bästa jag vet.

Bäst är hans poetiska, självupplevda havsmotiv i "Nomad" (1931). Dikter som "Sjömän talar till kapduvor", "Kol", "Nordsjöhöst" och den andäktiga Afrikaskildringen "På Kongo".

Bäst är också hans visdomsfulla meditationer i "Passad" (1945).

"Jag har planlagt en färd,
jag har inrett ett hus
på nomadiska kuster inåt."

Missade denna klassiker i New York. The Mothers of Invention "We're only in it for the money" (Verve-Bizarre 1968). Såg en unik japansk utgåva med snyggt pappomslag för ett bra pris. Tvekade i skivaffären vid Rockefeller Center. När jag kom tillbaka senare på dagen var den såld. Så idiotisk man kan vara!

Albumet är ett i raden av Mothers mästerverk från 1960-talet. Kanske den allra bästa. Sällsynt melodiös och med hiskliga ljudcollage à la John Cage driver Frank Zappa och mödrarna med tidens hippierörelse och flower power. Omslaget är den berömda parodin på The Beatles "Sgt Pepper.."


Problemet med "We're only..." på CD är att Zappa på gamla dar satt och mixade om mästerverket till halv oigenkännlighet. Har man haft lyckan att uppleva originalets LP-version känns ommixningen på CD bara irriterande. Och vad jag vet finns inte originalsoundet alls att tillgå på CD.

Men albumets låtar är ändå underbara. "Who needs the peace cops?", "The idiot bastard son", "Let's make the water turn black", "Absolutely free"... Och den 19 maj är det dags för "Zappa plays Zappa"-konserten på Hovet i Stockholm!