Att se The Rolling Stones i studion anno 1968 sitta och jamma fram, leka fram, pröva sig fram till utformingen av "Sympathy for the devil" var en sann fröjd. Som att ta en titt in i trollkarlens verkstad. Från att Mick Jagger viskar fram sin Lucifer-text (efter Bulgakov) mot en loj bossanova. Till den hetsande rocksamban med congas och uuh-uuh-kör. Den mest upphetsande rocklåt som finns.

Detta kunde man se i filmen "One plus one" av Jean-Luc Godard I SVT härom kvällen. Stones-partierna är bra. Men resten av filmen är så outhärdligt jobbig. Svarta pantrarnas kvinnoförnedrande plakatpoesi tjatas om och om igen. Lika agitatoriskt som obegipligt. Och mycket tidstypiskt. Det gör att knappt ens Mick, Keith och stenarna gör filmen sevärd.