Sagt om diktator Husak och Tjeckoslovakien:
/citerar tjeckiske säkerhetschefen som vill/ " '...avslöja och utrensa reaktionära grupper och individer, och i rättan tid och utan kompromiss stoppa deras verksamhet.'
Så talar diktaturens kreatur till varandra."

Olof Palme den 20 april 1975. Jag saknar honom som en passionerad och modig sanningssägare. När får vi någonsin en sådan vass talare i politiken igen?

...och så Grattis till Matilda, 15 år idag!

Jo, jag gillar verkligen soundet hos The Magic Numbers. Förra årets mest uppmärksammade debutanter och kanske 2005 års bästa, utländska album. De har kallats osannolika och de må vara hypade, men de har något eget.

Sparsmakad, bomullsmjuk folkrock framförd av ett lufsigt band som ser ur som vore de från San Francisco 1969. Musikaliska referenser direkt nerstigande från Lovin Spoonful, The Beach Boys, The Mamas & The Papas, och inte minst - Donovan. Men de är alltså två syskonpar från London, två tjejer och två hippieskäggiga gossar. Fina, sångbara melodier uppbyggda av små beståndsdelar. "I see you, you see me....." Snäll musik, i positiv mening.

50 år idag skulle han fyllt, Ted Gärdestad. Sänd ett ljus till Ted i himlen. Sorgligt, tragiskt, vackert. Starkt gripande är det. Hans fulländade melodier till naivistiska tonårspoptexter om sol och hav. Diskrepansen till hans egentliga jag. Hur han in i det sista sjöng "Lyckliga dagar".

På den tiden, typ 1973-74, brydde jag mig inte mycket om Ted. Lyssnade hellre på Samla Mammas Manna och Peps Blodsband. På 1990-talet upptäckte jag Ted - genom mina barn. Som i sin tur upptäckt Teds 70-talsskivor och älskade dem. Vilken melodisk och textmässig klarhet och enkelhet! Helt genialt!

I den vevan kom dödsbudet. Det var en sommardag 1997. Så sorgligt! Jag återvänder till "Himlen är oskyldigt blå" (1993), eller till ungdomsglädjen i svängiga "Jag ska fånga en ängel" från LP:n "Ted" (1973).

Putte var där. Hela gänget var där. Alice, Svend, Dompan. Parisfestivalen 1949 blev ett enormt, internationellt genombrott för svensk jazz. Ute på fältet var det starka spänningar i tiden. Bebop var den nya, radikala jazzen som delade publiken i två läger - för och emot. Tradjazz drömde sig tillbaka till New Orleans. Bebop och tradjazz föraktade varandra. Talade inte med varandra. Swingjazz var ute.

Där kom ett gäng svenskar och danskar från den kalla Norden. Deras varma, svängiga spel gick rakt i allas hjärtan. Utfreakade bebop-bohemer i basker och solbrillor, unga dixieland-ungdomar, äldre swingpublik. Alla tog till sig de där gänget från Skandinavien som spelade så bra.

Så blommade svensk jazz upp under hela 1950-talet i en internationell medvind. Det är så jag tänker på Putte Wickman. Sedan blev han eleganten på den svenska jazzscenen. Alltid propert klädd i kostym och välputsade skor. Så långt från bilden av en slafsig jazzbohem som man kan komma. Men alltid med samma himmelskt själfulla ton i klarinetten.

Apropå Jyllandsposten och Muhammedbilderna. Det är väl en jäkla tur att inte alla har upptäckt Grateful Deads gamla LP "Blues for Allah" från 1975....

Och förresten... The Grateful Dead gjorde en gång en LP ihop med Bob Dylan, "Dylan and The Dead" (1989). Om danska tidningen kommit över "Blues for Allah"-omslaget, hur skulle man kopplat ihop dem? "Jylland and The Dead" ???

Foto:
EMI









Alltså, killen sade "Beatles är den mest överskattade gruppen". Alltså, killen var 20 år yngre än jag. Visserligen. Men... Det kändes som att få en nidbild av profeten Muhammed i nosen.

Jo jag vet, jag är partisk. Jävig. Har man vuxit upp med The Beatles och så till den milda grad genomsyrats och livfyllts av dem så är det svårt att ta. Singeln "She loves you" när jag var 8 år är orsaken, utgångs- punkten, till hela mitt intresse för musik. Överhuvudtaget. Jo, jag vet att ni har hört sån't snack förr. Men jag kan inte låta bli.

Visst. Allt de gjorde är inte lika bra. Visst finns där också en hel del tunna låtar, särskilt på de tidiga albumen. Tidsbundet, fjäderlätt ibland. Men räkna då istället det som är bra. Det som är RIKTIGT bra. "Strawberry fields...", låtupplägget på "Revolver", de spretiga utflykterna på Vita Dubbel, den ödsliga stämningen i "A day in the life", den sårade svartsjukelåten "No reply" som inleder ojämna "Beatles for sale", omslaget till "Rubber Soul", munspelet och melodidrivet i "I should have known better", hela finalsviten på "Abbey Road".

Det är klart att The Beatles blev så stora att det kom ett behov av "kill your darlings!" Hos punken stod inte Beatles högt i kurs. The Clash sjöng elakt om dem (eller om hysterin kring dem, "phony Beatlemania") i "London calling". Sån't hör väl till. Även om jag inte sjöng med. På 90-talet fick Beatles revansch med Oasis och britpopen.


Jag får medge att jag sällan lyssnar på Beatles numera. Väldigt sällan. Nästan aldrig. Jag kan dem nästan för bra. Har alla skivorna. Historien är avslutad. Inte mycket finns att tillägga. Speciellt milstolpen "Sgt Pepper" känns problematisk på det viset.

DÅ - var Beatles gåtfulla. Oberäkneliga. Rörde sig jämt. KONSTIGA! Man visste aldrig var man hade dem eller vad som hände härnäst. Och därför drev de hela tiden historien framåt under sin korta tid. I den meningen var de faktiskt farligare än Stones. Men, visst. Det är längesen.

Aaah, missade Hitchcocks "Vertigo" på SVT förra veckan kom jag på nu. Har sett den flera gången, men den är en klassiker som är en njutning att se. "En studie i brott" (1958). James Stewart som den höjdrädde polisen som skuggar dundersköna Kim Novak i sömndruckna, drömlika färgsekvenser från ett 50-talets San Francisco. Det är just den drömstämningen som bär upp "Vertigo", mera än deckargåtan.

Kanske den bästa av mäster Hitchcock. Jämte favoriterna "I sista minuten" (1959) och "Ett fönster mot gården" (1954). Alla tre med samma kornigt färgrika 50-talsatmosfär.

Rekommenderas skivsajten Rate your music. Garanterat nördig diskofilsajt med rankningar av Bästa skivor. Totalt Bästa 1000, per decennium Bästa 1000 och per varje år Bästa 1000. Rolig att bläddra i, inte minst för att se alla skivomslagen. Mycket rock, jazz, soul, hiphop etc. En och annan svensk skiva dyker upp ibland. Kul att bläddra neråt i listorna och också känna igen alla de där skivorna som kanske INTE blev så stora.

Man kan själv logga in, rösta och recensera. Någonstans i toppen denna, Radiohead: "OK Computer" (1997) (bilden). En mycket underhållande sajt som man lätt fastnar i.