Foto:
EMI









Alltså, killen sade "Beatles är den mest överskattade gruppen". Alltså, killen var 20 år yngre än jag. Visserligen. Men... Det kändes som att få en nidbild av profeten Muhammed i nosen.

Jo jag vet, jag är partisk. Jävig. Har man vuxit upp med The Beatles och så till den milda grad genomsyrats och livfyllts av dem så är det svårt att ta. Singeln "She loves you" när jag var 8 år är orsaken, utgångs- punkten, till hela mitt intresse för musik. Överhuvudtaget. Jo, jag vet att ni har hört sån't snack förr. Men jag kan inte låta bli.

Visst. Allt de gjorde är inte lika bra. Visst finns där också en hel del tunna låtar, särskilt på de tidiga albumen. Tidsbundet, fjäderlätt ibland. Men räkna då istället det som är bra. Det som är RIKTIGT bra. "Strawberry fields...", låtupplägget på "Revolver", de spretiga utflykterna på Vita Dubbel, den ödsliga stämningen i "A day in the life", den sårade svartsjukelåten "No reply" som inleder ojämna "Beatles for sale", omslaget till "Rubber Soul", munspelet och melodidrivet i "I should have known better", hela finalsviten på "Abbey Road".

Det är klart att The Beatles blev så stora att det kom ett behov av "kill your darlings!" Hos punken stod inte Beatles högt i kurs. The Clash sjöng elakt om dem (eller om hysterin kring dem, "phony Beatlemania") i "London calling". Sån't hör väl till. Även om jag inte sjöng med. På 90-talet fick Beatles revansch med Oasis och britpopen.


Jag får medge att jag sällan lyssnar på Beatles numera. Väldigt sällan. Nästan aldrig. Jag kan dem nästan för bra. Har alla skivorna. Historien är avslutad. Inte mycket finns att tillägga. Speciellt milstolpen "Sgt Pepper" känns problematisk på det viset.

DÅ - var Beatles gåtfulla. Oberäkneliga. Rörde sig jämt. KONSTIGA! Man visste aldrig var man hade dem eller vad som hände härnäst. Och därför drev de hela tiden historien framåt under sin korta tid. I den meningen var de faktiskt farligare än Stones. Men, visst. Det är längesen.