Putte var där. Hela gänget var där. Alice, Svend, Dompan. Parisfestivalen 1949 blev ett enormt, internationellt genombrott för svensk jazz. Ute på fältet var det starka spänningar i tiden. Bebop var den nya, radikala jazzen som delade publiken i två läger - för och emot. Tradjazz drömde sig tillbaka till New Orleans. Bebop och tradjazz föraktade varandra. Talade inte med varandra. Swingjazz var ute.

Där kom ett gäng svenskar och danskar från den kalla Norden. Deras varma, svängiga spel gick rakt i allas hjärtan. Utfreakade bebop-bohemer i basker och solbrillor, unga dixieland-ungdomar, äldre swingpublik. Alla tog till sig de där gänget från Skandinavien som spelade så bra.

Så blommade svensk jazz upp under hela 1950-talet i en internationell medvind. Det är så jag tänker på Putte Wickman. Sedan blev han eleganten på den svenska jazzscenen. Alltid propert klädd i kostym och välputsade skor. Så långt från bilden av en slafsig jazzbohem som man kan komma. Men alltid med samma himmelskt själfulla ton i klarinetten.