Världens första psykedeliska musik. Hector Berlioz skrev sin "Symphonie Fantàstique" utifrån ett opiumrus. Hela idén till programsymfonin är den ultraromantiske, känslige konstnärssjälen som fantiserar om sin olyckliga förälskelse. Berusade, erotiska, förtvivlade, morbida syner i sitt påtända töcken. Symfonin är från 1830, revolutionsåret i Frankrike. Häftigt dramatisk, berusande vacker.

Den fanns på programmet i Berwaldhallen den 27/1, liksom Sergej Prokofjevs fräcka Pianokonsert nr 5.


Och samma dag fyllde som bekant Wolfgang Amadeus Mozart 250 år. Underbarnet, giganten, den alltid oöverträffade. Min egen bild av Mozart har alltid störts av just det. Så himla fläckfri, så orubbat perfekt. Och så den jobbiga underbarnsstoryn. "Mozart saknar skäggstubb". Därför är Milos Formans film så befriande. Amadeus blir barnslig, vild och galen - och ger en helt annan relief till det geni han verkligen var. Det är absolut inte Mozart det är fel på. Det är bara den gängse bilden av Mozart som är jobbig.

Tre döda sångare inom loppet av en månad. Birgit Nilsson, den eviga Valkyrian. Lika mäktig på Bayreuths operascener som gullig med sina vitsar och i sin folkdräkt vid Skånelängan. Wilson Pickett, stor under några korta år på 60-talet. Definierade soulmusiken med "In the midnight hour".

Och där emellan Östen Warnerbring. Gudabenådad schlagersångare med "En sommarvind" (1966). Samma tid som "In the midnight hour". Östens tyrolerhatt blev väl lite väl uttjatad, men som underhållare var han utmärkt ihop med Cornelis på krogshower. Men bäst minns jag Östens vackra röst och charmiga artisteri bäst från de fina tonsättningar han gjorde av skånska poeter på 70-talet. På LP:n "Skåne" (1972) tolkar han Anders Österling, Hjalmar Gullberg, gamla bygdepoeter, Jacques Werup och faktiskt också Göran Sonnevis "Om kriget i Vietnam". Där finns också hans minnesvärda "Kivikspolkan", hyllningen till en annan legendarisk skåning - Fritjof Nilsson Piraten.

"Tavlor på en utställning" live med Saraste och Kungl. Filharmonikerna. Ett av de läckraste orkesterverk som finns. Ryske galningen Modest Musorgskij skrev sviten för piano 1874, innan han dukade under av tungt vodkabegär.

Men det är den färgstarka orkesterversionen av Maurice Ravel från 1922 som är mest känd, och som faktiskt överglänser originalet. Ingen kan som Ravel så raffinerat behandla en symfoniorkester. Hör de snygga, spänningsfyllda klangerna i första tavlan "Gnomus"! Och den brutala kraften i finalen, "Den stora porten i Kiev".

Hörde faktiskt också gamla rockversionen med Emerson, Lake & Palmer från 1971. Har länge setts hopplöst passé, men den hade faktiskt sina poänger. Mitt i alla krämiga synt-orgier fanns finesser. Varför ska man alltid behöva försvara progressive rock?

Men Ravel är förstås oöverträffad i alla dessa varianter av "Tavlor på en utställning".

Återupptäckt av denna fantastiska skivan: Jefferson Airplane - "Surrealistic pillow" (RCA 1967). Daterad San Francisco 1967. Hippiebandet i Haight Ashbury-parken jämte Grateful Dead, Canned Heat och Country Joe & The Fish. Omtöcknade gratiskonserter med Golden Gate-bron i solnedgången i bakgrunden.

Det är något speciellt med soundet hos Jefferson Airplane. Stämsången av Grace Slick och Martin Balin väver mönster. Liksom gitarrernas växelspel. I lugna nummer låter de som The Mamas & The Papas. I psykedeliska rocklåtar sjunger Grace Slick med extatiskt intensiv glöd. Vilken sångerska! Hör "Somebody to love" och "White rabbit". Och i de naket spröda balladerna "Today" och "Coming back to me" sjunger Martin Balin med en sådan besjälad smärta så det är inte klokt. Vilka låtar! "I'm so full of love I could burst apart and start to cry...."

GOTT NYTT ÅR!
Frank Sinatra "Come fly with me!" från 1958. Hittade den på antik vinyl. Musiken är bra, men omslaget! STILEN! Så tidstypiskt och så coolt. Hatt skulle man ha och flyg var modernt. På 50-talet skulle ju allting vara så MODERNT. Designen, arkitekturen, rymdromantiken, motorvägarna. Aldrig har ordet MODERN varit så modernt som på 50-talet.

Sinatra lyfter på hatten för 2006. Kanske kan det bli en liten resa till New York. Come fly with me!
/ Lorre