Världens första psykedeliska musik. Hector Berlioz skrev sin "Symphonie Fantàstique" utifrån ett opiumrus. Hela idén till programsymfonin är den ultraromantiske, känslige konstnärssjälen som fantiserar om sin olyckliga förälskelse. Berusade, erotiska, förtvivlade, morbida syner i sitt påtända töcken. Symfonin är från 1830, revolutionsåret i Frankrike. Häftigt dramatisk, berusande vacker.

Den fanns på programmet i Berwaldhallen den 27/1, liksom Sergej Prokofjevs fräcka Pianokonsert nr 5.


Och samma dag fyllde som bekant Wolfgang Amadeus Mozart 250 år. Underbarnet, giganten, den alltid oöverträffade. Min egen bild av Mozart har alltid störts av just det. Så himla fläckfri, så orubbat perfekt. Och så den jobbiga underbarnsstoryn. "Mozart saknar skäggstubb". Därför är Milos Formans film så befriande. Amadeus blir barnslig, vild och galen - och ger en helt annan relief till det geni han verkligen var. Det är absolut inte Mozart det är fel på. Det är bara den gängse bilden av Mozart som är jobbig.