ÅRETS ÅRETS 2017 :

Har inte varit så bra på att hänga med i nya filmer, böcker eller ny musik detta året. Denna Årets får mest handla om den privata sfären.

Årets privata händelse: Vår flytt till Finnboda Pirar.
Årets område: Finnboda Hamn med dess varvshistoria.
Årets transportmedel: SL Sjövägen.
Årets favoritbåt: M/s Gurli (bilden).
Årets examen: Matildas exjobb vid Linköpings universitet, färdig civilingenjör.
Årets resor: Lefkas i Grekland, Amsterdam, Helsingfors och Oslo.

Årets opinionsbildning: MeToo-kampanjerna och dess verkningar.
Årets katastrofer: Donald Trump och Kim Jong Un.
Årets dokumentärfilm: Citizen Schein.
Årets TV-serie: Vår tid är nu (lysande!) och Bonusfamiljen, båda SVT.
Årets TV-program: Kulturfrågan Kontrapunkt.
Årets konserter: The Rolling Stones på Friends Arena och Dweezil Zappa på Cirkus.

Årets jubilar: Carl-Ivar, 100 år!
Årets saknade (scenpersoner): Hasse Alfredson (den störste!), Gösta Ekman, Michael Nyqvist, Rikard Wolff, Roger Moore.
Årets saknade (musik): Svend Asmusen, Sven-Erik Magnusson, Ingvar Lidholm, Janos Solyom, Tom Petty, Chuck Berry, Fats Domino.
Årets saknade (övriga): Lennart Nilsson (fotografen), Magdalena Ribbing.

Nästa års förhoppning: Fred, försoning, tolerans och kommunikation över världen. Bort med allt detta hat som förpestar så mycket för så många.

GOTT NYTT 2018 !!!

UPPSAMLAT FRÅN 90-TALET

Nej, 1990-talet var inte mitt decennium i musiken. Det sade jag om 1980-talet också, men då hängde jag i alla fall med hyfsat ändå, oavsett vad jag gillade.

90-talet var CD-skivans tid och det var en makalös mångfald, vilket ju är positivt. Å ena sidan växte hiphop, rap och house fram som en lavin. En slags musik jag initialt varit lite nyfiken på (sampling!), men snart tappade. Macho-kultur och hård gangsterrap tog över istället för den kluriga humor som De La Soul lanserat.

Å andra sidan fanns amerikansk grunge-rock. En mullrande, dov skitmusik som flirtade med knark och destruktivitet. En genre jag avskydde. På den brittiska sidan matchade man med "britpop" eller "indierock". Den kunde vara bättre. Att Oasis lyfte fram influenser från The Beatles och Radiohead lyfte fram influenser från Pink Floyd kunde ha sina poänger. Utan att de någonsin kom i närheten av dessa förebilder.

I övrigt var 90-talet ett mischmasch av korsbefruktningar och överlappningar. Någonstans fanns Björk från Island med sin definitivt nyskapande musik. Själv lyssnade jag på 90-talet mest på svensk pop och rock. En kompott där Fläskkvartetten med Freddie Wadling, Olle Ljungström, Wilmer X, Bob Hund, Bo Kaspers och Just D (där har vi bra hiphop på svenska) fanns med.

Men detta skulle ju handla om "Arkivsök-mix 90-tal", en egen saml. (N.A.). Jämfört med mina tigare uppsamlingar från 60-, 70- och 80-talen är det här en liten, futtig samling. Vi kan nämna unika singeln "Give peace a chance" (1991) med Peace Choir. Låten från 1969 av John Lennon är ju välbekant. Här är en specialgjord nyinspelning arrangerad av Yoko Ono, Sean Ono Lennon och ett stort antal rappare och rockare. Ny text i protest mot Kuwaitkriget i januari 1991. Låten passar ju utmärkt för rap. Syskonen Moon Unit och Dweezil Zappa finns med i kören här.

Låt mig också nämna raplåten "Rok the nation" (1990) med Leila K & Rob'n Raz och Pet Shop Boys version av "Go west" (1993), den gamla San Francisco-gayhiten av Village People. Wille Crafoords ledmotiv till filmen "Adam och Eva" (1997) och debutsingeln "Fråga stjärnorna" med Cajsa-Stina Åkerström är andra bidrag här.

Betyg: ***

MJUKJAZZIGA ROCK-COVERS MED RICKY LEE JONES

Jag har nämnt tidigare att jag egentligen är rätt kluven till Ricky Lee Jones. Personlig, men kan ha lite svårt för hennes truliga, slängiga frasering där hon ibland tenderar att låta som en förkyld bäbis.

Men visst har hon ett eget uttryck, och det är det viktigaste. Jag såg henne live på Stockholms Jazz & Bluesfestival sommaren 1991, just när denna skivan "Pop Pop" (Geffen CD 1991) hade kommit ut.

Det var en bra spelning, även om den omgärdades av vissa divalater ("Plåta inte med blixt! Det FINNS artister som kan lämna scenen....") Men divan Ricky Lee Jones var på gott humör och levererade en mycket inspirerad spelning. Ett halv-akustiskt, jazzigt komp med gitarristen Robben Ford i spetsen.

Det bästa med Ricky Lees skivor är ofta hennes välvalda covers, och "Pop Pop" är just en cover-skiva. Sparsmakade jazzversioner av t.ex. Jimi Hendrix "Up from the skies" och Jefferson Airplanes fina "Coming back to me" är onekligen något som ger credit hos mig. "My one and only love" och andra ballader härstammar mera från amerikansk Tin Pan Alley, medan "Hi-lili, hi-lo" är en gammal sång som jag lustigt nog förknippar med gamla svenska 60-talsgruppen The Shanes.

Och ballader är det. Det ena mer sparsmakad än den andra. Ibland blir det ganska segt. Men det finns ett undantag. Den utan vidare bästa låten på skivan. Det är "Dat' there", en gammal rhythm'n blues-låt av Oscar Brown Jr. Den sjunger Rickie Lee Jones här riktigt svängigt, med Joe Henderson på tenorsax. Men den är å andra sidan ingenting mot Monica Zetterlunds inspelning av samma låt från 1961, då kallad "Va' e' de' där?" (med text av Beppe Wolgers). Ändå är den bästa låten på denna  skivan "Pop Pop".

Betyg: ***

 EN AV BRÖDERNA WILBURYS BÄSTA

Tom Petty dog hösten 2017. Det är alltid sorgligt och trist när personer man beundrar går bort. Förra året - 2016 - kändes som något helt ruggigt vad gäller stora skapare. David Bowie, Prince, Freddie Wadling, Olle Ljungström, George Martin Pierre Boulez, Jacques Werup, Bodil Malmsten.... Listan kan göras plågsamt lång.

Detta innevarande året 2017 har inte varit bättre. Stora scen-artister som Hasse Alfredson, Gösta Ekman, Michael Nyqvist, Rikard Wolff, jämte en hel del fina musiker och andra. Bland dem finns Janne "Loffe" Carlsson, Sven-Erik Magnusson och amerikanen Tom Petty.

Jag får erkänna att uppslaget till denna LP var just hans död. Jag var aldrig riktigt inne på Tom Petty innan, men jag gillade honom starkt som en del i supertruppen The Traveling Wilburys (aktiva en kort period 1988-90). På så sätt finns det starka band till nyss nämnda George Harrison-LP:n från ungefär samma period.

Här är vi något senare. "Into The Great, Wide Open" (MCA CD / LP 1991) är en glänsande pärla som jag trots allt till större delen har kvar att lyssna in mig på. Men det blir lätt. Att nynna på låten "Learning to fly"  är att vaggas in i en coolt traditionell, amerikansk rock. Inget märkvärdig, men så elegant välgjort. Så gungande behagligt med ringande kompgitarrer och Tom Pettys fylliga röst.

Den naivistiskt, sagolika omslagsmålningen ger en hint om det som nu kallas Americana. Här finns djupa rötter i amerikansk folksong, i Dylan, The Byrds, Neil Young och hela den traditionen. Att Petty sedan råkade debutera någonstans i höjd med punken / nya vågen gjorde att han då hamnade bland all nyrock i början av 80-talet. men det är inget som stör mig nu. Att denna tradrock-skiva kom ut 1991, mitt i vågen av all den skräpiga grunge-rock, heavy metal och hiphop som jag inte gilla, det kändes då befriande.

Tom Petty var född 1953 och var således inte mer än nybliven "folkpensionär" när han oväntat gick bort i oktober. Han var yngst av de fiktiva Wilbury-bröderna. Av den kvintetten är nu bara brittiske Jeff Lynne och så självaste Bob Dylan nu kvar i livet.

Betyg: ****

SCHLAGER-FESTIVALER - DE SENASTE 40 ÅREN

Jodå, jag är till viss del schlagernörd. Den tidigare volymen i denna serie, som omfattade från begynnelsen 1956 till året 1980, svalde jag med hull och hår utan förbehåll.

På den tiden var det härliga, bärande refränger på franska, herrar i smoking och damer i långklänningar, dirigenter och riktiga orkestrar med stråkar och allt. Det var högtidligt och storslaget.

Det som EBU (Europeiska Radiounionen) förmodligen hade tänkt som en engångs-händelse på försök 1956 hade snabbt fortplantat sig till en lång och präktig tradition av årliga evenemang, där vinnande land blev värdland det följande året. Och begreppet Europa var än så länge liktydigt med Väst-Europa. De där bakom järnridån varken ville eller fick beblanda sig med sådan dekadens.

Den andra volymen av dessa utmärkta utgåvor heter "Congratulations : The Very Best of The Eurovision Song Contest ; Winners, Favourites, vol. 2 : 1981-2005" (CMC Entertainment saml.-2CD), med diverse europeiska schlager- och schlagerpop-artister. Här är karaktären delvis annorlunda. Disco-rytmer och dansvänliga beats tar över. De starka refrängerna tynar gradvis bort. Glitter, show och gayvibbar intar scenerna. Efter Berlinmurens fall inträder även de forna östländerna, vilket helt förändrar kartan. Runt millennieskiftet försvinner de stora orkestrarna och ersätts av förinspelade komp. Oftast programmerade rytmer och syntiga techno-klanger.

Den musikaliska utvecklingen inom ESC är inte på min sida. Techno har aldrig varit min grej (däremot är detta med gayvibbarna kul). Musiken hävdar jag var bättre förr. Jag gillade refränger, lång-klänningar och stråkar. Därför nöjer jag mig med ett kritisk urval från 1981-2005. Men där finn å andra sidan en hel del godbitar att plocka.

Den kanske bästa festivallåten genom tiderna : Italiens "Gente di mare" med Umberto Tozzi och Raf från 1987. Den snygga, tilltalande duetten om havets hjältar vann inte (det gjorde Irlands tråkiga Johnny Logan), men den har blivit en säker favorit för många i historien. Inte minst var Jacob Dahlin bra på att lansera dem i "Jacobs Stege" i SVT.

Den andra av mina definitiva favoriter i historien är Frankrikes så oerhört sensuellt vackra och exotiskt spännande "Le dernier qui à parlé" med Amina från 1991. Hon fick faktiskt lika många poäng som vinnande Carola "Fångad av en stormvind" och borde varit delad vinnare, men eftersom Carola fick fler tolvor utsågs hon till segrare. Kommittén var nu vis efter fiaskot 1969 när fyra länder snopet nog hamnade på delad förstaplats.

1990-talet var annars Irlands stora triumftid i ESC, med fyra segrar på tre år mellan 1992 och 1996. Då inträdde också nya stilistiska drag i utbudet. Sagolika klanger, trolsk skönhet och etniska flirtar ersatte de vanliga uptempo- och refränglåt-koncepten. Året 1995 sticker ut som ett av mina favoritår. Dublin arrangerade en mycket smakfull festival med fina bidrag från bl.a. Spanien och Polen. Från det året kommer även Danmarks fantastiskt fina "Fra Mols til Skagen" med Auk Wilkens.

In på 2000-talet börja den östeuropeiska närvaron märkas även i vinsterna. Ofta med musikaliskt mindre intressanta bidrag, tycker jag. Minns t.ex. hur våra egna Afro-Dite 2002 blev brädade av den fullständigt menlösa Marie N. från Lettland. Däremot är Estlands "My star" med Brainstorm (2000), liksom vinnarna från Turkiet (2003) och Ukraina (2004) mycket hörvärda. År 2005 med Greklands Helena Paparizou avslutas denna samling.

Betyg: ***