MJUKJAZZIGA ROCK-COVERS MED RICKY LEE JONES

Jag har nämnt tidigare att jag egentligen är rätt kluven till Ricky Lee Jones. Personlig, men kan ha lite svårt för hennes truliga, slängiga frasering där hon ibland tenderar att låta som en förkyld bäbis.

Men visst har hon ett eget uttryck, och det är det viktigaste. Jag såg henne live på Stockholms Jazz & Bluesfestival sommaren 1991, just när denna skivan "Pop Pop" (Geffen CD 1991) hade kommit ut.

Det var en bra spelning, även om den omgärdades av vissa divalater ("Plåta inte med blixt! Det FINNS artister som kan lämna scenen....") Men divan Ricky Lee Jones var på gott humör och levererade en mycket inspirerad spelning. Ett halv-akustiskt, jazzigt komp med gitarristen Robben Ford i spetsen.

Det bästa med Ricky Lees skivor är ofta hennes välvalda covers, och "Pop Pop" är just en cover-skiva. Sparsmakade jazzversioner av t.ex. Jimi Hendrix "Up from the skies" och Jefferson Airplanes fina "Coming back to me" är onekligen något som ger credit hos mig. "My one and only love" och andra ballader härstammar mera från amerikansk Tin Pan Alley, medan "Hi-lili, hi-lo" är en gammal sång som jag lustigt nog förknippar med gamla svenska 60-talsgruppen The Shanes.

Och ballader är det. Det ena mer sparsmakad än den andra. Ibland blir det ganska segt. Men det finns ett undantag. Den utan vidare bästa låten på skivan. Det är "Dat' there", en gammal rhythm'n blues-låt av Oscar Brown Jr. Den sjunger Rickie Lee Jones här riktigt svängigt, med Joe Henderson på tenorsax. Men den är å andra sidan ingenting mot Monica Zetterlunds inspelning av samma låt från 1961, då kallad "Va' e' de' där?" (med text av Beppe Wolgers). Ändå är den bästa låten på denna  skivan "Pop Pop".

Betyg: ***