PEPS BITAR
Jag lyssnar igenom en dubbelsamling med
Peps Persson och slås ännu en gång av hur tidlöst genommusikalisk han är. Vilken jämn, hög kvalitet hans skivkatalog håller och vilket gott hantverk han alltid lämnar från sin hand. "
Peps Bitar 1968-1993" (Sonet 2CD, bilden nederst) är en snudd på perfekt samling. Snarlik de samlingar som getts ut senare.
Det börjar alltså redan 1968 när
Linkin' Louisiana Peps (hans första artistnamn) gav ut skivan "
Blues Connection" på Gazell. "
Dimples" av
John Lee Hooker härifrån finns med på samlingen. Det är otroligt, vilken fullmogen bluessångare
Peps var redan då! Betänk att detta var i en tid när Sveriges pop fortfarande hette
Hep Stars,
Tages och
Ola & The Janglers. Vem denne Peps var var det ännu inte många som visste. Och vem var den fantastiske
Göran Ramberg som lirade tenorsax så bra?
Därefter den "förbjudna" skivan "
Sweet Mary Jane" med
Peps & Blues Quality (Sonet 1969). Omslagets marijuanabuskar och titeln ("söta marijuana") blev för mycket och ersattes med menlöst omslag utan titel. Följaktligen har det ocensurerade originalomslaget blivit ett samlarobjekt med hög prislapp. Här sjunger
Peps den coola "
Copenhagen blues". "Where people are friendly..." osv. En parallell till alla hippiegrupper som längtade till San Francisco vid samma tid.
Men det var inte förrän med fjärde skivan, "
Peps Blodsband" (Sonet 1974) - den första på svenska, dvs skånska - som
Peps Persson blev riksbekant och ett namn på allas läppar. Han bröt vallen med att våga sjunga på dialekt. Och lät det komiskt med bre skånska så bjöd han på det.
"
Peps Blodsband" är en av de bästa och säkraste svenska rockskivorna någonsin. "
Falsk matematik" blev en hit (fast man inte talade om hit inom proggen), och Peps visade sig också vara en både känslig och starkt engagerad textförfattare. Hör "
Ångestneurotiker" och "
Onådens år".
Hittills hade
Peps sjungit blues. Enbart blues. På sitt eget personliga sätt. Men med "
Hög standard" blev han den förste att introdcera
reggae i Sverige. Också här i sin egen, mycket personliga brygd. Och från nu alltid med fantastiske trummisen
Bosse Skoglund i sitt band. En musiker lika lyhörd och känslig som Peps själv.
Och så fortsätter det. Jag är glad att samlingen "
Bitar" har med
Peps absoluta mästerverk, "
Maskin nr 2" från "
Spår" (Sonet 1978). En reggaetoast där han smälter ihop skarp samhällskritik med verbal leklusta i otroliga rimflätor, där arbetarens monotoni ställs mot "nyemissioner och fondkommisioner och girigbukar och von Ankor" i en organisk enhet till rytmen av en bokpackningsmaskin! Det är genialt, skärpt, med gott humör och har samtidigt något viktigt att berätta.
Sedan kan jag väl sakna en del. Från "
Droppen urholkar stenen" (Sonet 1976) hade jag hellre valt träffsäkra "
Babylon" än tjatiga "
Vilddjurets tecken". Från "
Rotrock" saknar jag roliga "
Motorcykelvisan", en gammal skånsk bondkomikerdänga. Och framför allt saknar jag "
En del och andra" från albumet med samma namn (Sonet 1984). En av
Peps många starka samtidsskildringar. Här bl.a. hans uppgörelse med kommunismen.
Andra skräniga nummer som "
Jag har bott vid en landsväg" och "
Livet på landet" hade jag valt bort. Så där kan man ju hålla på, men det spelar egentligen ingen roll, för allt är bra. Hans afrikanskt inspirerade nummer som "
Håll ut!" och "
Samma sång" är underbara.
Och genom hela
Peps historik: Stilsäkerhet och gott hantverk, en lysande personlighet som erövrar skilda genrer. Känsliga texter i opposition mot konsumtionshysteri och rasism. Med frihetslängtan och mänsklig kärlek undan alla former av kontroll och överstatlighet. Att sedan några texter är mer än öppet drogliberala får man väl ta som man vill, som en del av
Peps bohema personlighet.
