17 ÅR SEDAN ZAPPA DOG IDAG

Det är en snötung vinterdag och jag är på väg till ett jobbigt läkarbesök. Det är inte muntert, men jag lyssnar till Frank Zappas "Apostrophe" (Discreet 1974) och blir plötsligt på gott humör. I sisådär 40 år har jag lyssnat på Zappa och alltid blivit road, underhållen, stimulerad (ibland för all del också trött och irriterad) av Frank Zappas egensinniga skapande. Många av skivorna kan jag utantill. Andra inte. För bara ett år sen upptäckte jag "Waka Jawaka" (1972). Tack Johan och Jesper!

Två perioder intresserar mig speciellt. Gamla Mothers of Invention-epoken på 1960-talet, och perioden runt omkring "Apostrophe", säj 1972-75. Möjligen också en tredje period kring 1979. Men då har också de långa, plågsamma gitarrsolona fått för mycket plats.

Andra Zappa-perioder intresserar mig knappast. Den korta Flo & Eddie-eran runt 1971 tyckte jag aldrig om. Och Zappas 1980-tal kändes mycket upprepningar. De renodlat "seriösa" skivorna ville sig inte heller riktigt.

Och personen Frank Zappa var dominant, intressant, demonisk och superintelligent. Men säkert helt odräglig. Mästrande smakdomare liksom en Sten Broman. Men Zappa dog i förtid för 17 år sedan. Och jag saknar honom.