STEVIE WONDERS LIVSNYCKLAR

Det är ingen tvekan om att "Songs in the Key of Life" (Tamla Motown dubbel-Lp 1976) är Stevie Wonders mästerverk och nyckelverk. Efter underbarns-åren på 60-talet tog han själv kommandot ifrån Motowns storfabriker och utvecklade sin soulmusik på konceptalbum med tunga funkrytmer, politiskt laddade texter och, som alltid, bedårande intagande melodier. 70-talet var hans mest furiöst kreativa decennium.

"Songs in the Key of Life" är ett matigt album. Från starka öppningen med hymnen "Love is in the need of love today". Rytmiska hitlåtar som "Sir Duke" och "I wish". Revolutionärt agitatoriska funken "Black man". Till gripande ballader som "Village ghetto land" och "If it is magic".

Men många av dubbelalbumets låtar är också för långa. Speciellt brazil- och gospelsångerna i slutet (som "As"). De tas om och om igen och dras ut i det oändliga. Det blir de inte bättre av.

Det slår mig också hur Stevie Wonder har fallit i aktning med tiden. Åtminstone i många rockkritikers ögon. På 70-talet var han farligt hungrig (trots kärleksballaderna). Han var garant för soul, rötter och trovärdighet. Sedan föll allt och Stevie Wonder är idag nästan ett skällsord i stil med Toto.

Orsaken till det hette sannolikt "I just called to say I love you". Hans gräsliga balladhit från 1984. Jag tycker själv den är hemsk och tar bort från spellistor. Den är bara för mycket och för insmickrande. Samtidigt är den en präktig hit som fastnar i huvudet fast man inte vill. Det är lite som med Rod Stewart som tappade i stort sett hela sin rockstatus med "Da ya think I'm sexy?" (men fick en ny jättepublik). Men glöm aldrig bort Stevie Wonders tunga allvar och rättvisepatos från 70-talsperioden. Skippa den där telefonballaden från 80-talet.