TILLSAMMANS ÄR MAN MINDRE ENSAM - SVT1 kl 20.00 IKVÄLL!

Missa inte denna härliga franska film! Som jag säkert skrivit om förr, men så får det bli.

En spännande, bohem tjej som flyr sin överklassbakgrund och för tillfället livnär sig som städerska. En fjollig medelålders låtsas-aristokrat som egentligen lever ensam med sina teaterdrömmar och sitt handikapp, sin stamning. Och en ung, tuff mc-kille som sliter som kock och är bunden att ta hand om sin gamla mormor (tror jag att det är) varenda ledig timme av sin tid. När han inte lyckas ragga hem någon brud.

Tre i grunden rätt ensamma människor. Vad för dem samman? Jo, de råkar bo i samma hyreshus och tvingas umgås fast det inte var meningen. En varmt mänsklig dramakomedi av Claude Berri. I de tre huvudrollerna Audrey Tautou, Guillaume Canet och Laurent Stocker. Filmen från 2007 och baserad på bästsäljande romanen med samma titel av Ana Gavalda (på franska "Ensemble, c'est tout".

Rekommenderas. Och missar ni finns den på DVD i närmaste butik.

WOODSTOCK - TIBERS BOK

Elliot Tiber: "Woodstock, tre dagar som förändrade världen - och mitt liv" (original 2007, svenska Norstedts 2009). Denna underbara bok är delvis något annat, något mer än vad den triviala titeln skvallrar om. Det är berättelsen om uppväxten i en rysk-judisk familj i USA som försöker driva en motellrörelse hellre än bra. Och det är berättelsen om bögliv i New York, ett hemligt dubbelliv och en underground gay-värld mitt i Stonewall-revolten 1969. Och först därefter den märkliga berättelsen om hur Tiber bland småföretagarna i byn Bethel (nära Woodstock) via sitt kaotsika familjeföretag råkade ha ett tillstånd till musikfestival, och hur det genom tillfälligheter blev uppseglingen till den väldiga, mytomhuldade Woodstock-festivalen 1969, trots ortsbefolkningens avsky och handgripliga motstånd.

Allt är helt självbiografiskt och sant berättat av den numera åldrade Elliot Tiber (född 1935). Och Woodstock-festivalen ägde alltså inte rum i Woodstock, som först var tänkt, utan i närliggande Bethel. Ett nutidshistorisk missförstånd som klarläggs i boken.

För mig är det två olika, nästa oförenliga världar som möts i boken. Dels den romantiserade hippiemyten och gröna-vågen som också har drag av bortskämd välfärd. De flesta hippie-droputs kom från vit medelklass och förmodligen rätt välbärgade hem. Den andra sidan är en förtryckt, dold gay-värld, ofta med hård s/m-anstrykning (tydlig i Tibers bok) som lever kodade liv och bara kan gömma sig i storstadsmiljöer (läs New York City). Det är krocken mellan, låt säga, Crosby, Stills & Nash avslappnade naturromantik och de vinande piskorna i Velvet Undergrounds dekadanta Andy Warhol-miljöer på Manhattan.

Jag tror att bokens hippie-omslag och klyschiga titel signalerar "bara" ännu en utnött, gubbig 60-talsnostalgi. Då missar man den nervfulla inifrån-skildringen av Stonewall-revolten 1969, när bögar och flator tröttnade på polisens ständiga trakasserier och slog tillbaka. Det som räknas som hela gayrörelsens startpunkt. Och man missar den dråpliga, tragikomiska skildringen av en hetlevrad, judisk immigrantfamilj som försöker slå sig fram mot alla odds, och Elliot Tibers eget försök till frigörelse från en neurotisk moder.

Om själva musikfestivalen Woodstock och om musikerna handlar boken väldigt lite. Desto mer om den osannolika vägen dit. Det är en härlig, frodig och målande berättelse. Återstår att se om Ang Lees film lever upp till förväntningarna. Eller om Ang Lee bara förvandlat den till en lätt komedi. Vilket trailern ger intryck av.

VÅREN I ROM!

Våren hade redan kommit till Rom när vi var där för en vecka sedan. Tänk att kunna sitta med en espresso på en uteservering i Travesti!
Sol över Colosseum! Snabbt störtregn vid Fontana di Trevi och Spanska Trappan (som blev hal). Uppklarnande igen över Forum Romanum. Kulturhistorien ligger bokstavligen och trängs på behagliga gångavstånd i storstaden (men trafiken är kaotisk och parkeringsvanorna underliga).

"Det är skönt att komma bort ett tag / och va' ledig mitt på da'n". En kortsemester känns opretentiös och gör att man kan kasta bort alla "måsten". Bara att gå omkring och njuta och insupa atmosfären och scanna av folklivet. Och framför allt skönt att slippa all djävulens snö och is. Kaffet och vinet var gott, men skivorna dyra. Tänker på gamla italienska schlagers med Gigliola Cinquetti och Domenico Modugno. 60-tal och gamla filmer av Fellini. Ungdomar med Vespa och Fiat som pladdrade, älskade, drack och levde livet. Rom är kulturhistoria i många skikt.

8 MARS - JONI

Det är Kvinnodagen och jag lyssnar åter igen på min favoritartist - Joni Mitchell. Hon är förebilden för åtskilliga singer/songwriters och en personlighet med lyskraft och integritet av format. Egen musikalisk palett, från folksong och spröda gitarrer till jazzharmonier och cool västkustbris. På mästerliga "Both Sides Now" (Reprise CD) sjunger hon till stor orkester och kompas som så ofta av jazzveteranerna Herbie Hancock och Wayne Shorter. Här är gamla och nya sånger i drömska, dunkla mitt-i-natten-stämningar. En skiva att ha med på en öde ö.

Lyskraft och paletter har hon på flera sätt. Förutom att sjunga, skriva texter och musik, arrangera och producera själv, målar hon också ofta sina skivomslag, i olja eller akvarell. Som självporträttet på denna skiva. Joni Mitchell är allkonstnär.