torsdag, december 31, 2009
onsdag, december 30, 2009
tisdag, december 29, 2009
ÅRETS ÅRETS 2009
Detta året har jag inte varit särskilt bra på att följa nya kulturyttringar. Har varit helt upptagen av gammalt. Därför en trevande och säkert ofärdig lista (som får inkludera nyfikenheter). Let's go!
Årets svenska CD: Miss Li - Dancing the whole way home" (National)
Årets utländska CD: Regina Spektor - "Far"
Årets svenska film: Eh....vakant tills vidare.
Årets utländska film: "Igor & Coco" (trots nämnda invändningar).
Också nyfiken på "Milk" med Sean Penn som jag inte sett ännu.
Årets dokumentärfilm: Pontus Hjortén - "Hemligheten"
Årets TV-dokumentär: Karin af Klintberg & Jane Magnusson - "Ebbe - the movie" (OK, kom 2008 i bioversion men 2009 som SVT-dokumentär)
Årets TV-underhållning: "Skavlan"
Årets svenska bok: Johan Kling - "Människor helt utan betydelse"
Årets utländska bok: (Nyfiken på) Elliot Tiber - "Woodstock, tre dagar som förändrade världen - och mitt liv"
Årets fackbok: (Nyfiken på) Elisabeth Åsbrink - "Smärtpunkten"
Årets underhållningsbok: Jan Gradvall m.fl. - "Tusen svenska klassiker"
Årets CD-box: "The Beatles in Stereo"
Årets konstmusik: B Tommy Andersson - "The Garden of Delights"
Årets konsert: Mikael Wiehe på Nalen
Årets konsertbesvikelse: Stockholm Jazz Festival, r'n'b-dagen
Årets konstutställning: Fotografen Jacob Holdt, bilder från USA på Louisiana
Årets person: Barack Obama så klart
Årets saknade: Jarl Alfredius, Michael Jackson, Elisabeth Söderström, Tove Kleiven, Sonja Döhre
Årets semester: Barcelona
Årets fest: Eva 50 år
Årets långt borta: Australien
Årets mest uttjatade löpsedlar: Anka, Tiger, svin
söndag, december 27, 2009
COCO & IGOR - STRAVINSKIJS "VÅROFFER" I PARIS 1913
Vi gick på julbio och såg "Coco & Igor". Filmen om Coco Chanel och Igor Stravinskij i regi av Jan Kounen (Eurowide Film Production långfilm 2009). I huvudrollerna franska Anna Mouglalis som Chanel och danske Mads Mikkelsen någorlunda porträttlik som Stravinskij.
Filmen var visuellt bildskön men rätt livlös. Trots raffinerade, svart/vita designmönster i Chanels slott. Trots mycket sex och naket. Men, som flera har påpekat; hur kan ett triangeldrama och ett möte mellan två så dynamiskt kreativa människor skildras så livlöst? En bra detalj i filmen är språket. Här är dialogerna (autentiskt) på franska respektive ryska (i Stravinskijs familj etc). Man undrar: Behärskar Mikkelsen både franska och ryska? Eller är det bara ovanligt väl dubbat?
Och så till saken. Om filmen "Coco & Igor" är något tam som helhet så gör det inget. För den har ett annat MYCKET stort värde. Hela inledningspartiet skildrar en verklig historisk händelse: Urpremiären på Stravinskijs "Våroffer" på Theatre Champs Elysée i Paris våren 1913.
Den skandalomsusade, tumultartade urpremiären när Stravinskijs råa, brutala musik och Djagilevs djärva balettkoreografi skrämde slaget på den konservativa, franska konsertpubliken. Bu-ropen haglade från början, tumult utbröt. Ljuset tändes och släcktes i försök att lugna publiken. Djagilev fick skrika taktsiffror till dansarna som knappt hörde musiken från 80-mannaorkestern genom publikens buanden och visslingar. Polis tillkallades. Och Stravinskij själv satt förkrossad, bedrövad. Så djärv var hans modernistiska musik. Och så starka var spänningarna i tiden.
Detta är en så mytomspunnen händelse. Jag har läst om den. Jag har hört Stravinskij berätta beskrivande om den (finns på skiva). Och äntligen har en filmregissör fått anledning att skildra händelsen. Med stor orkester och balett och inspelad på plats, Champs Elysée-teatern. Det är lysande iscensatt och det finns en sådan laddning i händelsen. Filmen är utan tvekan värd att se bara för dessa inledande 30 minuter.
Bild: Igor Stravinskij: "Le Sacre du Printemps" : Strawinsky conducts Strawinsky" (CBS LP 1960). Där han också berättar om händelsen ("Apropos of Le Sacre").
torsdag, december 24, 2009
GOD JUL !!!
Det här är ju årets julskiva! Många trodde det var ett skämt att Bob Dylan göra en julskiva. Och en del som har hört den trodde att Dylan bara driver med oss. Alls icke. När gamle Bob spelat in en knippe traditionella julsånger är det både roligare och charmigare än vad de flesta outhärdliga julalster på marknaden är i närheten av. "Christmas in the heart" (Columbia CD 2009) är helt enkelt hur bra och underhållande som helst. Rösten låter numera för djävlig. Ett oskönt, oartikulerat knarrande halvvägs ner i basen. Kan låta lätt deliriskt. Inte vet jag. Men med ett lätt komp av lite dragspel, steelguitar, piano och en ren damkör (som uppväger det vokala) "Here comes Santa Claus", "Winter wonderland", "Little drummer boy" och den snabba "Must be Santa" den enda julskivan du behöver. Och den svänger ju också.
Bör också tillägga att alla royalities från försäljningen går till World Food Programme.
söndag, december 20, 2009
ÅRETS BÄSTA
Tycker att Amanda Jenssen och Miss Li gjorde årets bästa svenska skivor. Regina Spektor och Norah Jones årets utländska. Idel superbra, unga kvinnor och oftast vid ett piano.
Bild: Amanda Jenssen: "Happyland" (Epic/Sony CD 2009)
Och ett grattis till min gamle vän och svåger Leif i Helsingborg som har en stor dag idag!
söndag, december 13, 2009
ESPERANZA SPALDING !!!!!!
Jag är knockad. Jag har ännu inte hämtad mig. Vilket fynd! Vilken begåvning! Den unga kontrabasisten och jazzsångerskan Esperanza Spalding. Jag menar - här satt man en fredagkväll och glodde på TV (den 11 december). Efter "Skavlan" följde den stort upplagda galaföreställningen från Oslo, The Nobel Peace Prize Concert tillägnad årets fredspristagare president Barack Obama. Sådana där mastodontlika institutionskonserter brukar mest vara tröttsamma. Men vilken TV-kväll det blev! (När detta skrivs har NRK ännu bara klipp från tidigare års konsert i länken, hoppas det blir ändring snart).
Värdparet Will Smith och Jada Pinkett Smith (med sina två barn) skötte presentationerna lysande. Wyclef Jean fick med sin karisma ett enormt tryck i hela den högtidliga publiken. Pianisten Lang Lang och NRK:s orkester spelade "Rhapsody in blue" med rejält sväng. Gamla discodrottningen Donna Summer visade att hon fortfarande är en härlig sångerska. Paret från Mali (i Västafrika) spelade skön hilife-afro.
Och så....Esperanza Spalding! Ung, amerikansk latinotjej född 1984. Virtuos på kontrabas samtidigt som hon sjöng sina jazziga, svängiga låtar i en rytmisk symbios mellan sång och spel. Hennes medmusiker låg lågt tassande när hon lekte fram sina klättrande melodier i ett under av spelglädje och musikalitet. Hur stavade hon...? Esperanza Spalding - fullständigt ny för mig. Men Barack Obamas specielle favoritartist. Vi kommer säkert få höra mer av henne.
Bild: Omslag: Esperanza Spalding: "Esperanza" (HeadsUp CD 2008)
onsdag, december 09, 2009
REGINA SPEKTOR I STOCKHOLM
Så missade man förstås Regina Spektors konsert på Cirkus i Stockholm. Det är mycket jag kan räkna upp som jag missar.... Unga, ryskjudiska Regina Spektor är född i Moskva i gamla Sovjetunionen 1980 men är sedan 1989 bosatt och verksam i New York. Hon är en av de mest fantastiska singer/songwriters på scenen just nu. Unik låtskrivare, expressiv sångerska, lysande pianist.
Med sin ovanliga bakgrund kunde hon göra en sång som heter "Soviet kitch" 2004. Men det är framför allt med albumet "Begin to hope" (Sire CD 2006, bilden) som hon briljerar med sitt explosiva utspel. I bedårande popsånger som "Fidelity", "On the radio" och "Hotel song" och i ryskklingande, ståtliga melodier som "Aprés moi" (där hon också brister ut i några strofer på ryska).
Också senaste albumet "Far" (Sire CD 2009) är mycket bra. Gott som tröst för den konsert jag missade. Vittnen talar om en mycket stark konsert. Liksom denna välskrivna recension av Nanushka Yeaman i dagens DN 9 december. HÄR:
måndag, december 07, 2009
NINA BLUES
Från Liv till Sex. Nina Simone igen. Ingen har väl haft sådan kraft och sådan stämma som hon. Här livsfarligt vibrerande, nästan hotfull. På skivan "Nina Simone sings the blues" (RCA Victor LP 1967) finns både den politiskt laddade "Backlash blues" och den erotiskt laddade "Do I move you?" Närmare rå sex än så har väl sällan någon vokalist överhuvudtaget kommit i musik. Jo, Nina Simone berör. Det är en mild underdrift.
Finns också med på många i den flora av samlingsalbum som föreligger med Nina. Bland annat på "The Greatest Hits" (Camden CD 2003).