TUSEN SVENSKA KLASSIKER

Är man listnörd som jag är det omöjligt att inte bli betagen av nya tegelstenen "Tusen svenska klassiker" av Jan Gradvall, Björn Nordström, Ulf Nordström och Anina Rabe (Norstedt 2009). Tidigare har vi fått motsvarande tegelstenar på svenska: "1001 album du måste höra innan du dör", "1001 filmer du måste se innan du dör" och den av Göran Hägg skrivna "1001 böcker du måste läsa innan du dör" (samtliga dessa Wahlström & Widstrand).

Dessa tre går kronologiskt och metodiskt fram i historierna med MYCKET intressanta urval. Göran Hägg tar jättegreppet från Homeros och framåt, och avslutar oblygsamt nog med att rekommendera den bok han just har skrivit som nr 1001.

Men Gradvall & co gör en oortodox variant och blandar skivor, tv-program, filmer och böcker - dock uteslutande svenska sådana, i ett generöst urval från 1956 och framåt. De gör en vidsynt tolkning av "klassiker", både som av bestående kvalitet och som irriterande tidsmarkörer. Många recensenter har invänt mot detta. Tja, vad säger man om "Ooa hela natten" och "Bingolotto"? Hur som helst blir resultatet ett sällsynt levande stycke av NUTIDSHISTORIA.

Jag tycker nog att annars så kloke Peter Englund var väl grinig när han hävdade i Babel, SVT den 9 september (apropå denna bok), att det inte GÅR att bedöma tänkbara klassiker i sin samtid. Jag tycker tvärtom, att det är varje historikers förbannade plikt att också FÖRSÖKA värdera sin samtid. Att historia inte är = "gammalt" utan att historien fortsätter in i nuet - och vidare.

Nå. "Tusen svenska klassiker" tar oss med på en hisnande resa. Från en rimlig start i märkesåret 1956 (mitt eget år f.ö.). Här passerar givna klassiker; Bergmans "Smultronstället", Taube, Ramel, tv-serien "Hemsöborna". Cornelis, Pugh, Monica Z. Jersild och Slas. Widerberg och Troell. ABBA och Ted. Fram till Norén, Lukas Moodysson, Petter och Stieg Larsson.


Visst kan man invända att här saknas bildkonst, radio, teater och konstmusik. Men avgränsningar måste göras och de som gjorts känns ändå rimliga. Jag är också väldigt svag för den vilda blandningen av "högt" och "lågt". Själv blir jag glad att också hitta egna personliga favoriter: "Kullamannen", "Badjävlar", "Sven Klangs kvintett", Samla Mammas Manna och Peps. "Gentlemen" och "Rymdblomma".

Och ännu roligare: Några egna personliga favoriter som jag inte en hoppats på: Singeln "Guben i låddan" med Hasse Alfredson och Martin Ljung (Knäppupp 1960), Carl-Gustafs "Bilskolläraren", Åke Holmbergs bortglömda "Ture Sventon i London" och likaledes bortglömda folpop-LP:n "Huuva" (Merit Hemmingson), Östens fina "Skåne"-album, liksom flaggskeppet Egba "Jungle Jam". Behöver jag säga att den här tegelstenen är en bok som får de flesta av oss på riktigt gott humör?

THE BEATLES REMASTER-BOXARNA

Är VÄLDIGT sugen på att köpa "The Beatles in Stereo" (EMI 16CD+DVD-box 2009). Fick en aha-upplevelse när Peter LeMarc i ett nyhetsinslag nämnde att Beatles album inte har getts ut på nytt sedan 1987 (!), då präglade av den tidens första-generations CD-utgåvor, med alla de barnsjukdomar som hörde till då. Fick också en aha-upplevelse när Nils Hansson skrev i DN att EMI genom årens lopp har misskött förvaltandet av den skatt som Beatles enorma skivkatalog innebär.
Var det därför min "Rubber Soul" och andra låter så platta i ljudet och stereomixen?

Och med tanke på Beatles storhet och betydelse har det under 40 år efter bandets splittring getts ut förhållandevis få samlingar. De som trots allt finns känns rätt planlösa och utan visioner. Därför är det välkommet - ÄNTLIGEN - med dessa rejäla boxar med uppfräschade remastringar.

Jag hade (har) alla Beatles LP på vinyl. Men på CD har jag massor av luckor och några bara på dåliga brännskivor. Så det är skarpt läge för ett samlat grepp med boxen. Särskilt som den också innehåller samlings-CD:n "Remasters", som täcker upp med alla deras singlar och baksidor som inte fanns med på albumen.

Men jag nöjer mig med boxen "The Beatles in Stereo". Monoboxen förstår jag inte riktigt vitsen med. Vem vill höra "Sgt Pepper" i mono? Den är nog bara för de som är värre nördar än jag.

AUSTRALIEN

Hur mycket jag jag tänkt på Australien tidigare? Visst har man fantiserat om fjärran länder. Japan skulle vara intressant att se (men kanske lite rörigt). Söderhavsöarna har väl någon diffus lockelse.

Men Australien? Njae, ligger bara så långt bort och verkar vara en kontinent med oändliga avstånd. Men nu kanske. Jo, läget är annorlunda. Vi får väl se. Operahuset i Sydney. Kängurur och korallrev (alla turistmarkörer). Ja, kontinenten ligger öppen med oanade möjligheter. Och folken lär vara omvittnat trevliga. Ett populär resmål för europeiska ungdomar. Backpackers.

MINNE

En röd ros, ett tänt ljus och en sorg för min arbetskamrat Tove Kleiven. Bortgången alldeles för tidigt. En eldsjäl för SVT Bild och en fin vän och kamrat.

FULLMÅNE

Nattbild med fullmåne i skön utsikt från ett semesterparadis. Från Rydebäck söder om lilla fiskeläget Råå i södra Helsingborg. Öresund ligger blankt på andra sidan.

MÖLLE

Fler sommarbilder från Skåne. Mölle by the sea. Mölle är en idyll precis vid foten till mäktiga Kullaberg i nordvästra Skåne. Förr har jag oftast bara kört igenom Mölle på vägen till Kullen och Kullens fyr. Några av mina älsklingsplatser och oaser i tillvaron. Man kör sakta upp för smala, smala gator i brant stigning innan själva urberget reser sig och nationalparken tar vid.



Men nu stannade vi i Mölle. Det var det väl värt. Det lilla samhället har en anrik historia. En stillsam patina av svunnen storhetstid. Hit vallfärdade societetsfolk vid 1900-talets början. Sveriges första gemensamhetsbad för damer och herrar. "Synden i Mölle". "Vad gjorde farfar i Mölle?" Antika, svartvita fotografier på figurer i randiga baddräkter, från storhetstiden ca 1908-1910. Den tidens Mallorca. Anrika Grand Hôtel i Mölle öppnades 1909, mitt under storhetstiden. Stämningen i det stillsamma Mölle vid bergets fot påminner faktiskt om den i franska Biarritz, där vi var förra sommaren. Samma vackert vemodiga anda av insomnat societsliv. Det är lite fransk impressionism över det.

HASSEÅTAGE-MUSEET, TOMELILLA

Ni ska absolut besöka Svenska Ord-museet i Tomelilla om ni har vägarna förbi. Det marknadsförs som "Världens minsta museum" (vilket är en överdrift, det lär inte ens vara Sveriges minsta). Men det spelar ingen roll. Det är nog det roligaste museum jag besökt på länge.



På 15 m2 skildras historien kring Hans Alfredson, Tage Danielsson och allt runt omkring dem på minimala ytor. Små bås, knappar och lådor att dra ut, film- och ljudfiler och taket utnyttjas osv. Det är verkligen påhittigt, lustfyllt och färggrant.



Allt börjar någon gång sent 50-tal, när Hasse och Tage arbetade på Sveriges Radio. Så alla revyerna, första och märkligt okända långfilmen "Svenska bilder" (en underbar, ren slapstick/nonsens-historia) och alla filmerna fram till Tages "Ronja" (som ligger utanför Svenska Ord) och därefter. Och så nedslag i alla böckerna, radioprogram, upptåg och allt annat. Det lilla tegelhuset i Tomelilla har allt i koncentrat.