TUSEN SVENSKA KLASSIKER

Är man listnörd som jag är det omöjligt att inte bli betagen av nya tegelstenen "Tusen svenska klassiker" av Jan Gradvall, Björn Nordström, Ulf Nordström och Anina Rabe (Norstedt 2009). Tidigare har vi fått motsvarande tegelstenar på svenska: "1001 album du måste höra innan du dör", "1001 filmer du måste se innan du dör" och den av Göran Hägg skrivna "1001 böcker du måste läsa innan du dör" (samtliga dessa Wahlström & Widstrand).

Dessa tre går kronologiskt och metodiskt fram i historierna med MYCKET intressanta urval. Göran Hägg tar jättegreppet från Homeros och framåt, och avslutar oblygsamt nog med att rekommendera den bok han just har skrivit som nr 1001.

Men Gradvall & co gör en oortodox variant och blandar skivor, tv-program, filmer och böcker - dock uteslutande svenska sådana, i ett generöst urval från 1956 och framåt. De gör en vidsynt tolkning av "klassiker", både som av bestående kvalitet och som irriterande tidsmarkörer. Många recensenter har invänt mot detta. Tja, vad säger man om "Ooa hela natten" och "Bingolotto"? Hur som helst blir resultatet ett sällsynt levande stycke av NUTIDSHISTORIA.

Jag tycker nog att annars så kloke Peter Englund var väl grinig när han hävdade i Babel, SVT den 9 september (apropå denna bok), att det inte GÅR att bedöma tänkbara klassiker i sin samtid. Jag tycker tvärtom, att det är varje historikers förbannade plikt att också FÖRSÖKA värdera sin samtid. Att historia inte är = "gammalt" utan att historien fortsätter in i nuet - och vidare.

Nå. "Tusen svenska klassiker" tar oss med på en hisnande resa. Från en rimlig start i märkesåret 1956 (mitt eget år f.ö.). Här passerar givna klassiker; Bergmans "Smultronstället", Taube, Ramel, tv-serien "Hemsöborna". Cornelis, Pugh, Monica Z. Jersild och Slas. Widerberg och Troell. ABBA och Ted. Fram till Norén, Lukas Moodysson, Petter och Stieg Larsson.


Visst kan man invända att här saknas bildkonst, radio, teater och konstmusik. Men avgränsningar måste göras och de som gjorts känns ändå rimliga. Jag är också väldigt svag för den vilda blandningen av "högt" och "lågt". Själv blir jag glad att också hitta egna personliga favoriter: "Kullamannen", "Badjävlar", "Sven Klangs kvintett", Samla Mammas Manna och Peps. "Gentlemen" och "Rymdblomma".

Och ännu roligare: Några egna personliga favoriter som jag inte en hoppats på: Singeln "Guben i låddan" med Hasse Alfredson och Martin Ljung (Knäppupp 1960), Carl-Gustafs "Bilskolläraren", Åke Holmbergs bortglömda "Ture Sventon i London" och likaledes bortglömda folpop-LP:n "Huuva" (Merit Hemmingson), Östens fina "Skåne"-album, liksom flaggskeppet Egba "Jungle Jam". Behöver jag säga att den här tegelstenen är en bok som får de flesta av oss på riktigt gott humör?