TORSSON TRÄFFAR RÄTT

Tänk att sjunga en sång om en gammal DKW. Torsson öppnar sin första LP "Att kunna men inte vilja" (Svenska Popfabriken, 1980) med "Jag minns en gammal bil".
"Jag minns en gammal bil från sextiett. / Den var rostig men den startade rätt så lätt." För att mynna ut i: "DKW, DKW / en västtysk produkt / som var känslig för kyla och fukt", till ett mullrande rockkomp. Det är genialiskt, roligt och slår an ett understatement som färgar allt Torssons uttryck.

Torsson från Klippan i Skåne har ofta kallats Sveriges första töntband. I själva verket odlar Torsson en rätt sofistikerad, medveten humor som med rätta har gjort dem till ett kultband. Och de är verkligen roliga med sina texter om landsortens tristess och icke-händelser, samtidigt som deras jordnära popmusik träffar helt rätt. Jag älskar dem, och jag må erkänna att det tog några år innan jag upptäckte deras storhet.

Åter till första LP:n. I Tivoli" händer inte mycket mer än att ett godståg drar förbi. Radiohiten "Det spelades bättre boll" beskriver en misslyckad fotbollsmatch. Och avslutande "Flickan och hunden och jag" är så roligt utmejslat pekoral att det får mig på gott humör när som helst. Bo Åkerström sjunger alla låtar med samma tillknäppta underfundighet. Och deras välsnickrade pop har drag av både Jonathan Richmond och Sven-Ingvars.

Ja popkänslan finns där. I "Den italienske dansläraren" brister de ut i elegant gitarrpop ("ståltrådspop") som vore de The Shadows eller The Spotnicks 1963. Åter igen träffar de helt rätt.

MERA DANSKT

Kim Larsens mindre kända första soloalbum "Vaersgo" (CBS 1973) är så befriande enkelt, avskalat, charmigt, träffar direkt i hjärtat. Så fullt av....danskt gemyt. Ja, ursäkta klyschan, men så är det. Några akustiska gitarrer, ett piano, lite slagetöj. Och inte mycket mer.

Kim Larsen sjunger om "Nana", "Byens hotel", "Blaffesangen", "Hvis din far gir dig lov" och andra egna visor. Visor med rockkänsla. Just det avskalade kompet är befriande eftersom annars både Gasolin, och dansk rock i allmänhet, ofta dras med ett mainstream-sound som kan vara irriterande. Men "Vaersgo" är en go dansk skiva att bli glad av. Och Kim Larsen är en pålitlig hedersknyffel.

DANSKA MINNEN

Danska gruppen The Savage Rose gjorde 1972 den här skivan "Dödens Triumf" (Polydor), med musik till en balett av Flemming Flindt efter ett drama av Ionesco. Baletten gick för fulla hus på Det Konglige i Köpenhamn och väckte uppmärksamhet för sina inslag av nakendans, sitt politiska budskap och för denna musik av Thomas Koppel (gruppens pianist).

Egentligen var Savage Rose ett hippieband från 1968. Ett danskt flower-powerband besläktat med Jefferson Airplane och andra San Francisco-grupper. Böljande kaftaner, smycken, krulliga hår och en mjuk, böljande rockmusik som sträckte ut. Gruppens frontfigur var sångerskan Annisette som sjöng med egendomlig, pressad röst och intensitet.

Men balettmusiken på "Dödens triumf" är mest instrumental. Bröderna Koppel väver klangmattor på hammondorgel och piano. Det är vackert målande och lågmält intensivt, hör inledande "Byen vågner". Musiken har repetitiva drag. I sista spåret kommer Annisette in och sjunger "Dear little mother". Jag lyssnade på "Dödens triumf"-albumet medan ett sommarregn strilade på balkongen utanför. Det var en sällsamt vacker upplevelse.

Läser i DN om en nyutgåva av Dennis Wilson, "Pacific Ocean blue" (Caribou 1977). Dennis var trummisen / sångaren och mellanbrodern Wilson i The Beach Boys. Ingen stor trumslagare, ingen utpräglad solosångare. Fick mera rollen som charmtroll och snygging i Beach Boys.

1977 var Beach Boys en vilsen, skadskjuten grupp. Dennis Wilson var svårt nedgången på sprit och droger. Ändå lyckades han göra detta enda soloalbum, så smärtsamt vackert. Sånger i solnedgången vid den stora oceanens rand av en man i dödens närhet. 1983 omkom han i en drogrelaterad drunkingsolycka hemma i Kalifornien.

GUGGENHEIMMUSEET, Bilbao, Spanien

Besökte Guggenheimmuseet i Bilbao, ritat av Frank Gehry och invigt 1997. Den mest fantastiska skapelse jag sett vad gäller arkitektur. En närmast djuriskt formad, osannolik byggnandskropp, byggd helt i blänkande titan.

Det är musiebygganden som är konstverket, objektet. Innehållet är inte lika givande. En sal med väldiga, böljande koppar(?)formationer av Richard Serra som fortplantar byggnadens form invändigt. Några roliga tulpaner och en jättelik blomsterhund av kitchkonstnären Jeff Koons. En utställning om surrealismen som riktning, hyfsad men inte unik på något sätt. Om man väntat sig batterier av färgstarka tavelmålningar ur konsthistorien blir man besviken. Då gapar museet invändigt av stora, luftiga hål.

Men BYGGNADEN - av titan - är väl värt besöket i sig. Ett jättelikt, sovande djur i metall. Ingenting liknar Guggenheimmuseet i baskisk-spanska Bilbao.