TORSSON TRÄFFAR RÄTT

Tänk att sjunga en sång om en gammal DKW. Torsson öppnar sin första LP "Att kunna men inte vilja" (Svenska Popfabriken, 1980) med "Jag minns en gammal bil".
"Jag minns en gammal bil från sextiett. / Den var rostig men den startade rätt så lätt." För att mynna ut i: "DKW, DKW / en västtysk produkt / som var känslig för kyla och fukt", till ett mullrande rockkomp. Det är genialiskt, roligt och slår an ett understatement som färgar allt Torssons uttryck.

Torsson från Klippan i Skåne har ofta kallats Sveriges första töntband. I själva verket odlar Torsson en rätt sofistikerad, medveten humor som med rätta har gjort dem till ett kultband. Och de är verkligen roliga med sina texter om landsortens tristess och icke-händelser, samtidigt som deras jordnära popmusik träffar helt rätt. Jag älskar dem, och jag må erkänna att det tog några år innan jag upptäckte deras storhet.

Åter till första LP:n. I Tivoli" händer inte mycket mer än att ett godståg drar förbi. Radiohiten "Det spelades bättre boll" beskriver en misslyckad fotbollsmatch. Och avslutande "Flickan och hunden och jag" är så roligt utmejslat pekoral att det får mig på gott humör när som helst. Bo Åkerström sjunger alla låtar med samma tillknäppta underfundighet. Och deras välsnickrade pop har drag av både Jonathan Richmond och Sven-Ingvars.

Ja popkänslan finns där. I "Den italienske dansläraren" brister de ut i elegant gitarrpop ("ståltrådspop") som vore de The Shadows eller The Spotnicks 1963. Åter igen träffar de helt rätt.