Polarpriset 2007 till Sonny Rollins och Steve Reich. Alltid lika oväntat, spretigt, förunderligt med kommitténs val. Själv hade jag gissat på Brian Wilson, Aretha Franklin eller Rolling Stones som "populära". Arvo Pärt, Philip Glass eller någon exekutör som "seriösa".

Jag fick LITE rätt, för Steve Reich och Philip Glass ligger nära varandra. Fascinerande, amerikansk minimalism. Men Sonny Rollins var ett oväntat val. Tja, varför inte? En av de sista levande giganterna från jazzens fantastiska 50-tal.

Det blev visst ett tema; året 1974. Kraftwerk "Autobahn" (Philips 1974) är rolig att höra i MP3-lurar på stan. Banbrytande elektronikpop före sin tid. Fantasifulla syntklanger och torr humor. Ja, just det, Kraftwerk är ju så himla ROLIGA.

När andra syntpionjärer vid samma tid skruvade till det med virtuosa, snabba solon gjorde Kraftwerk tvärtom. Melodiskt, harmoniskt och rytmiskt är deras musik mycket enkel. Nästan simpel. Deras avantgarde ligger helt i deras sätt att behandla elektroniska klanger. Och deras kufiska framtoning. "Wir fahr'n, fahr'n, fahr'n auf dem Autobahn..."

Två fina samlingsalbum med Joni Mitchell. "Hits" och "Misses" (båda utgivna på Reprise 1996). Väl valda sånger från hennes klassiska album som "Ladies of the canyon" (Reprise 1970) och "Court and spark" (Asylum 1974). Själv är jag också svag för hennes lite mera mariga album "Mingus" (Asylum 1979) och "Dog eat dog" (Geffen 1985) som också finns representerade här.


Joni är allkonstnär. Hur sofistikerat soft hon än är så har hon ändå en så'n personlighet och värme så man smälter. Mitt i vintern. Nu har hon pensionerat sig. 2002 gjorde hon officielt sin sista skiva. De två samlingarna från 1996 är utmärkta sammanfattningar.

Ja, jag gillar verkligen musiken från den tiden. Billy Cobham: "Total eclipse" (Atlantic 1974) är rena dynamiten. Explosiv, dramatisk jazzrock (eller fusion som en del säger). Och naturligvis medverkar bröderna Brecker här också.

Hörde på Kulturnyheterna att saxofonisten Michael Brecker har dött. The Brecker Brothers var verkligen ett begrepp i amerikanskt musikliv. Brorsan Randy Brecker på trumpet och så Michael på tenorsax o sopransax. Här kan man verkligen prata om några som hade "spelat med alla".

Jag förknippar bröderna Brecker med Billy Cobham (fina "Crosswinds" från 1974 på bilden), tidiga Blood, Sweat & Tears och många andra jazzrock-skivor från 1970-talet. Men de spelade också på Lou Reed "Berlin" och Bruce Springsteen "Born to run". Och man kunde lika gärna nämnt Paul Simon, Frank Sinatra, Frank Zappa, Stevie Wonder, Joni Mitchell och hundra andra.

Av detta kunde man tro att de "bara" var fogliga, lättanpassade studiomusiker som spelade var som helst där det behövdes. Och visst fanns tendenser till det ibland. Överallt dök Brecker Bros upp. Men båda hade också ett bett, en klangfärg, en personlighet i sina spel. På Billy Cobhams nämnda "Crosswinds" gör Michael Brecker ett av de mest ljuvligt lyftande, besjälade tenorsaxsolo jag hört i långsamma balladen "Heather".

Snygga skivomslag. Har tidigare puffat för The Beatles "Rubber Soul". Här kommer Miles Davis stilfulla "Relaxin´with Miles Davis quintet" (Prestige LP 1956). 50-talet var cool jazz. 50-talet var omslag med STIL. Särskilt från skivmärken som Prestige, Verve, Blue Note. På med solbrillorna, baskern och en Gitane. Lyckan är en repad kontrabas. Yeaah, take it cool man...

David Bowie 60 år idag!

Han var aldrig min favorit, trots att jag växte upp på 1970-talet. Men visst har han gjort klassiska album. "Aladdin Sane" (RCA 1973) är favorit (titellåten med Mike Garsons vansinniga pianosolo!) Berlin-trilogin, med vackert undergångsmättade "Low" (RCA 1977). Och fina pop-LP:n "Hunky Dory" (RCA 1971), inte minst för hyllningssången till Andy Warhol. Däremot har jag alltid tyckt att hyllade "Ziggy Stardust" (RCA 1972) är överskattad.

Förresten skulle gamle Elvis Presley ha fyllt 72 år (!) idag också.

Se franska episodfilmen "Paris - je t'aime!". "Risk för mycket Eiffeltorn, baskrar och baguetter", sade Fredrik Sahlin i Kulturnyheterna. "Men är du frankofil så sätt på dej baskern och styr Cittran till bion".

Skönt att se fina vyer från Paris och skönt att höra franska (här i lugnt tempo, inte i raketfart). Juliette Binoche, Gérard Depárdieu, Gena Rowlands, Marianne Faithfull, Steve Buscemi och många andra i ett lapptäcke av mer eller mindre avslutade historier. Trivsamt och mycket sevärd!