Ny, spännande jazz kommer från Frankrike. St Germain, "Tourist" (Blue Note, 2000). Eller är det jazz? Fräcka samplingar, programmerade housebeats i cyberspektrum - men med jazziga, drivna solon på barytonsax, flöjt eller gitarr. Caffe latte och franska gatunamn i cool outfit för mondäna storstadsmiljöer. Själv skulle jag kallat det jazzrock (eller fusion) för 2000-talet. Men killen i skivbutiken hittade den under "Modern Electronica" eller "Ambient" eller något annat fack som jag aldrig letat under.

St Germain, "Tourist". Det här är minsjäl den bästa skiva jag hört på denna sidan millennieskiftet. St Germain är ett projekt av Paris-musikern Ludovic Navarre, och tidigare skivan hette "Boulevard" (1995). Bara skivmärket Blue Note förpliktar, bara det.... Dags för en ny café crême innan gallerirundan vid St Germain des Prés.

"Sju kvällar om 70-talet". Bra föreläsningsserie på Statens Ljud- & Bildarkiv (SLBA) på Karlavägen 98, Stockholm. Igår - radiolegenden Kjell Alinge. Kul att höra honom fundera över det 70-tal där han uppenbarligen kände sig rätt klämd. Den tiden krävde ställningstagande och polemik. Fastän jag själv upplevde progg-eran som färgstark, kreativ och vildvuxen så kunde den på andra sätt slå så helt fel.

Sökaren Kjell Alinge ville förutsättningslöst utforska musik, ljud, filosofier, nya möjligheter i radioeterns rymd. Föregångare för nya former och upptåg ("Hemma hos...") Han hamnade inte alltid på "rätt sida" och sågs därför ofta med misstro av en del renläriga puritaner. Det 70-tal som krävde tydliga tillhörigheter passade inte hans öppna sinne.

Två outplånliga minnen av Kjell Alinges sammetsröst i etern. Serien "Pop i sommarnatt" som sändes i P3 lördagnätter 1968 - ca 1970. Han presenterade ny, spännande rockmusik med Jefferson Airplane, Traffic, International Harvester, och signaturen "Stop" med Mike Bloomfield & Al Kooper.

Och "Eldorado" den natten John Lennon hade mördats, i december 1980. Flärden i Eldorado bröts upp för en spontan, förtvivlad hyllning den natt när vi alla var helt förlamade av vad som hänt. Kjell Alinge och Lennart Wretlind gjorde en John Lennon-hyllning som var så stark, så stark.

Går gärna på Street marknad vid Bergsund Strand på Söder. Festlig, färgstark alternativmarknad. Begagnade vinylskivor i gott skick. Köpte en binge ädel, svensk progg à la 70-tal. Bland dem en raritet som jag inte hört på 30 år och som blev ett kärt återhörande.

Det var Robban Broberg, "Vem är det som bromsar?" (1974). En av hans minst kända, udda skivor från hans undanskymda, proggiga 70-tal. Han hade vänt ryggen åt sitt folkliga, charmiga 60-tal. Nu sökte han sig själv, skrev engagerade texter och skifflemelodier på anspråkslösa, hemmainspelade skivor som inte sålde. Den breda publiken trodde att han försvunnit helt.

På 80-talet blev Robban synlig igen för den större publiken. Det uppfattades allmänt som han "kom tillbaka" (efter 60-talet alltså). Robban satte upp vilda enmans-performance-shower och blev något så ovanligt som en folkkär avantgardist. På 90-talet fick enmansformatet sin motsats i stora, jobbiga shower på Globen. Och numera har väl Robban haft några kriser till och vem bryr sig.

Men hans introverta mellanperiod tycker jag om. Skivor som "Vem är det som bromsar?" (1974) och Zero: "Kvinna eller man" (1981).

Hatten av för Scorseses Dylan-dokumentär! Del 2 av "No Direction Home" är avverkad och det känns som en titt in i trollkarlens verkstad. Tänk att det finns rörliga bilder på Newport-festivalen 1965 när Dylan och Butterfield Blues Band blev utbuade, och den stökiga, mytomspunna "Judas-konserten" i England 1966. Och här satt Bob Dylan själv helt avslappnat och berättade om sitt liv. Det är storartat!

Idag skulle kompositören Gösta Nystroem fyllt 115 år. En av mina absoluta favoriter. Skapare av kraftfullt dramatiska, måleriskt vackra orkesterverk som "Sinfonia del Mare" (1948), "Sinfonia Espressiva" (1937) och "Sinfonia Breve" (1931). Alltid med HAVET som motiv och inspiration.

Levnadskonstnär, född 1890. Ägnade sitt liv åt resor, målning, musik och mat. Mindre lyckad som jazzrecensent på 30-talet. Desto bättre som kompositör och konstnär med förgreningar i det franska 20-tals-avantgardet där han kände sig hemma. Dog 1966. Morfar till syskonen Philip och Jessica Zandén.

Mina fem husgudar: Nystroem, Lennon, Zappa, Miles, Cornelis. Alla är nu döda.

Äntligen! Bob Dylan-dokumentären "No direction home" av Martin Scorsese visad på Kunskapskanalen (SVT). En överväldigande upplevelse. Bara det att höra Dylan prata...! Om sin egen historia, helt avslappnat.

Uppväxten i trista Hibbings, flykten till New York, myterna, halvlögnerna på vägen. Och plötsligt var han där, ett 19-årigt underbarn i Greenwich Village 1961 bland bohemer, freaks och konstnärer.

Arkivmaterialet (Woody Guthrie, Hank Williams, Pete Seeger). Och alla konsertfilmerna. Makalösa "Judas"-konserten när han blir utbuad 1966. Och tidigare, Dylan sjunger "A hard rain's a-gonna fall" etc. Var har alla dessa filmupptagningar gömts under alla år?

Scorseses dokumentär känns definitiv. "There's a battle outside and it's ragin'..."

Idag skulle John Lennon ha fyllt 65 år. Blivit folkpensionär. Vila i din himmel, John. "Yesterday I was the dreamer, but now I'm re-born / I was the Walrus, but now...I'm John / And so, dear friend, who just have to carry on / The dream is over.."
(ur "God (the dream is over)" från LP "John Lennon/Plastic Ono Band" (Apple, 1970).

Hi Life! This is a real good one... The Beach Boys: "Pet sounds" (Capitol, 1966). En klassiker som står sig, fullkomligt orubbad genom tidens svängningar. Det överintelligenta geniet Brian Wilson var 24 år (?) när han skapade sitt mästerverk ihop med The Beach Boys, en symfoniorkester och en studio full av outforskade möjligheter. Gåtfulla klanger, vackra melodier. Pet sounds. Tala om klassiska album. "Let´s go away for a while...."

Varje dag går jag förbi den. Örnen på Karlaplan (Stockholm). "Vid Karlaplan står en staty som får mitt blod att frysa till is", skrev en gång DN:s Lars Epstein. Flygarmonumentet av Carl Milles från 1931.

Stilen är omisskännlig. Tankarna går alltför lätt till det tyska 1930-talet. Kunde lika gärna stått på Berlins Stadion 1936. Nu står den på Karlaplan, som om inget hade hänt. Den grinande, tyska örnen. Många förbipasserande märker den inte ens, enligt en tidningsenkät.

Jaja, jag vet. Carl Milles skapade den 1931 - FÖRE det där maktövertaganden 1933. Men de stortyska influenserna fanns det gott om också i svenskt kulturliv. Jag tänker på Lars Epsteins ord varje gång jag går förbi den. Örnen på Karlaplan.

Cornelis Vreeswijk & Jan Johanssons trio: "Grimascher & telegram" (Metronome, 1966). Två mästare ihop som blir något mer än var och en för sig. Som Lennon & McCartney. Som Hasse & Tage. Cornelis "Grimascher & telegram" är ett mästerverk. "Telegram för fullmånen" och "En visa om ett Rosenblad" är bland det vackraste, mest spröda man kan höra. Och den fräcka, svängiga "Ångbåtsblues". Alla Cornelis studioskivor på Metronome från 60-talet är fulländade. Hans 70- och 80-tal blev betydligt svajigare.