Lorres musikhörna

Musik, jazz, klassiskt, rock, litteratur, film, konst, kulturhistoria osv.

torsdag, december 13, 2018

LETANDET EFTER DEN RÄTTA ELDFÅGELN

Det var ju tusan vad det här skulle vara svårt. Alltså - en av min ungdoms häftigaste upplevelser vid ingången till klassisk musik var Igor Stravinskijs "Svit ur Eldfågeln", och då speciellt den mäktiga finalsatsen från 1919.

Just den satsen är ett tillägg. Den egentliga balettmusiken "Eldfågeln" och den ursprungliga sviten därur skrev Igor redan 1910. Den blev starten till Stravinskijs betongtunga grund som modernist på 1900-talet. Treenigheten bestod av balettmusik-verken "Eldfågeln", Petrusjka" och "Våroffer".

Detta sagt trots att "Våroffer" första gången blev ett praktfiasko och en skandal som är känd i historien. Men efter det kom upprättelsen och den excentriske franske ryssen blev ett pelarhelgon för alltid. Att han efter det komponerade åtskilligt med musik i olika stilriktningar under många decennier blev nästan överskuggat.

Nåväl, den här extra finalsatsen från 1919 då? Tillägget. Den blev min ungdoms förälskelse, men jag har förstått senare i olika sammanhang att just den finalsatsen ratas av kännarna. Av finsmakarna. Den är inte "på riktigt" liksom. Räknas inte. Den en aning svår att hitta på skiva, för de flesta stora dirigenter och skivbolag vill gärna kokettera med att göra inspelningar av den "riktiga" "Eldfågeln" från 1910. Utan det där bihanget.

Men om man nu vill ha den där gnistrande finalen då, den som man tydligen inte ska gilla?. Jag har en utmärkt DG-inspelning på vinyl med Lorin Maazel och Berlins Radioorkester. Än så länge kan jag inte rippa CD till digital fil (MP3). Hittade till slut en Maazel-Eldfågel (med 1919-final) på CD. Men det visade sig vara en annan, senare, och mycket sämre tolkning. En underlig variant med haltande rytmisering i slutliga crescendot. Ett tilltag som helt förstörde musiken.

Så ny chansning med denna som jag tog i blindo. Igor Stravinskij "Svit ur Eldfågeln" (version 1919) plus Alexander Borodin "Uvertyr till och Polovtiska Danser" ur "Furst Igor" (TelArc CD 1990) med Robert Shaw och Atlanta Symphony Orchestra and Choir. Kören medverkar i delar av Borodins danser ur operan.

Robert Shaw (för mig obekant dirigent) lyckas bättre än den sene Lorin Maazel men sämre än den yngre dito. Det är förvisso "rätt" i rytmisering och så. Men någon större magi eller värme är det väl knappast. Och man bara undrar : Hur svårt kan det vara att träffa rätt?

Här har vi alltså rysk musik från typiskt nationalromantiskt 1800-tal och från förmodernistiskt, tidigt 1900-tal. Om Borodins musik kan jag inte säga mycket mer än att den är vacker och mustig (all rysk musik är "mustig") och att man blir glad av igenkänningen av de förtrollat österländska melodi-slingor i den sats ur "Polovtiska Danser" som är någorlunda mest känd, och som också kopierats i otaliga populärmusikaliska sammanhang. En ganska bra skiva, men något saknas, och den lär knappast bli den mest spelade i hyllan eller i det digitala biblioteket.

Betyg: **

tisdag, december 04, 2018

MED HUGO ALFVÉN I SKÄRGÅRDEN

Hugo Alfvén var bland de första klassiska kompositörer jag fastnade för i min ungdom. Jag var runt 15 år och nyfiken på musik. Den tidens jazzpop, latinrock, symfonirock och folkrock m.m. hade lett mig till andra områden utanför rockens ramar.

Beethovens 5:a blev min definitiva port in i den symfoniska musikens värld, full av möjligheter, äventyr, dynamik och helt nya färgsättningar. Orkesterns intrument var paletter till mästerverk ur spännande musikens historia.

Efter Beethoven ramlade jag över Hugo Alfvén. En LP med Festspel, Midsommarvaka och Dalarapsodi. Färgstark musik full av nordiskt vemod och förtrollande skönhet. Sedan blev det Stravinskij, Sibelius, Ravel, Gösta Nystroem och mycket annat.

Hugo Alfvén återvänder jag alltså nu till, efter ett helt livs ganska passivt förhållande baserat på den där nyss nämnda, tidiga upptäckten. Här har vi "Symfoni nr 1, f-moll" plus "En Skärgårdssägen" (Swedish Society Discofil CD 2000), här med min absolute favoritdirigent Stig Westerberg och Sveriges Radios Symfoniorkester. Inspelningar är uppenbarligen gjorda långt tidigare, eftersom Westerberg dog 1999, men årtalet avser utgåvan. Snyggt designa, som alltid på Swedish Societys skivomslag.

Alfvéns första symfoni från 1897 är en tidstypiskt nationalromantisk, brett uppmålad skönhet. Dock inte med samma utmejslade reliefer som de båda ovan nämnda svenska rapsodierna, som jag ändå har som undermedvetet jämförelseobjekt. Men jag tror nog att symfoni växer med lyssningarna.

"En Skärgårdssägen" är däremot en läcker sak. Skriven 1904, samma år som det glada, berusande och mycket lättillgängliga mästerverket "Midsommarvaka". Jag har alltid förknippat Hugo Alfvéns musik med skogen och Dalarna. Här är det alltså hav och skärgård. Inte lika händelserikt per tidsenhet i sin egenskap av programmusik, men med dramatiskt rullande sjögång och en känsla av svalkande sjöbris. Jag älskar all musik som har med havet att göra. Här sammanfaller det också så fint med en storhetstid inom svensk konst och senromantik.

Betyg: ****